Название: En Kamp Om Ära
Автор: Морган Райс
Издательство: Lukeman Literary Management Ltd
Жанр: Героическая фантастика
Серия: Trollkarlens Ring
isbn: 9781632911704
isbn:
Illepra vände sig och såg på henne.
”Be för honom. Det kommer att bli en lång natt.”
Kapitel fem
Kendrick hade aldrig förstått hur frihet kändes egentligen – verklig frihet – inte innan den här dagen. Tiden i fängelsehålan hade fått honom att se annorlunda på livet. Nu uppskattade han allt – känslan av solen mot huden, vinden i håret. Bara att vara utomhus, i galopp på en häst, med marken rusande fram under sig, klädd i rustning igen, med vapnen tillbaka och bredvid sina vapenbröder. Han kände sig som skjuten ur en kanon, och dristig som aldrig förut.
Kendrick galopperade, lutad fram mot vinden och med sin gode vän Atme vid sidan. Han var så tacksam för den här chansen att kämpa vid sidan av sina bröder, över att inte missa striden, ivrig att befria den här staden i hans land från McClouds – och få dem att betala dyrt för invasionen. Han red med en stark drift efter blod, men även i stunden visste han att den verkliga måltavlan för hans vrede inte var McClouds, utan hans egen bror, Gareth. Han skulle aldrig förlåta honom för att han hållits fängslad, för att han anklagats för mordet på sin far, att han skiljts från sina vapenbröder – och för att han försökt få honom avrättad. Kendrick ville hämnas på Gareth – men eftersom han inte fick det, i alla fall inte idag, så skulle han ta ut det på McClouds.
Kendrick skulle se till att driva in den skulden när han återvände till Kungsgård. Han skulle göra vad som helst för att avsätta sin bror och inrätta sin syster som ny regent.
De kom allt närmare den plundrade staden, och väldiga, böljande svarta moln strömmade mot dem och fyllde Kendricks näsborrar med frän doft av rök. Det smärtade honom att se en av MacGils städer i det tillståndet. Det hade aldrig hänt om hans far varit i livet. Om Gareth inte varit den som efterträtt honom hade det heller aldrig hänt. Det var en vanära, en skamfläck på både MacGils och Silvergardets ära. Kendrick bad att det inte var för sent att rädda alla dessa människor, att McClouds inte hunnit vara där för länge och att inte alltför många skadats eller dödats.
Han sporrade hästen hårdare, red ut framför de andra i anfallet som strömmade som en svärm av bin mot stadens öppna portar. De stormade in och Kendrick drog sitt svärd och beredde sig på att möta en här av McClouds när de kom fram. Han utstötte ett högt stridsrop, precis som alla män runtom honom, och stålsatte sig inför drabbningen.
Men när han red under valven och in över stadens dammiga torg förbryllades han av vad han såg: ingenting alls. Runtomkring syntes tydliga spår av invasion: förödelse, bränder, plundrade hem, högar av lik och kvinnor som kröp på marken. Där var döda djur och blod över väggarna. Det hade varit en massaker. McClouds hade förött dessa oskyldiga människor. Tanken fick honom att må illa. De var fega kräk.
Men det som förbryllade Kendrick var att det inte fanns några McClouds i sikte. Han begrep det inte. Det var som om hela armén plötsligt försvunnit, som om de vetat att de var på väg. Bränderna var ännu igång, och det var tydligt att de satts igång av en anledning.
Det började gå upp för Kendrick att det var en fint alltsammans. McClouds hade velat lura MacGils armé till just den här platsen.
Men varför?
Kendrick vände sig plötsligt och såg sig desperat omkring för att se om någon kontingent dragits iväg åt annat håll. Han hade fått en ny aning i tankarna, en misstanke att alltsammans ordnats för att leda en grupp av hans män åt sidan, för att ligga i bakhåll för dem. Han såg överallt och undrade vilka som saknades.
Och så slog det honom. Det var en som saknades. Hans väpnare.
Thor.
Kapitel sex
Thor satt kvar på hästen, på krönet av kullen, med de andra legionärerna och Krohn vid sin sida och blickade ut över den chockerande syn som bredde ut sig framför honom: McClouds trupper sträckte sig så långt ögat kunde nå, alla till häst. En väldig här bredde ut sig där framme och väntade på dem. De hade förts i en fälla. Forg måste ha lett dem dit med avsikt. Han hade förrått dem. Men varför?
Ett väldigt härskri steg upp från McClouds, som plötsligt anföll. De var bara några hundra meter bort, och kom snabbt närmare. Thor såg sig över axeln, men det fanns inga förstärkningar i närheten. De var fullständigt ensamma.
Thor visste att de inte hade annat val än att sätta upp sitt sista försvar här, uppe på den lilla kullen vid den övergivna fästningen. Det var omöjliga odds, och det fanns ingen möjlighet för dem att segra. Men om han nu skulle dö här, då skulle ha dö tappert och ansikte mot ansikte med fienden som en man. Så mycket hade han lärt av Legionen. Att fly var ingen möjlighet: Thor beredde sig på att dö.
Han vände sig och såg i sina vänners ansikten, hur de var bleka av rädsla, och han såg döden i deras ögon. Men till deras heder behöll de alla sitt mod. Ingen av dem ryggade tillbaks, fastän hästarna stegrades sig oroligt eller försökte vända och fly. Legionen var en enhet nu. De var mer än vänner: de hundra dagarna hade gjort dem till bröder. Ingen av dem skulle lämna den andre. De hade svurit en ed, och deras ära stod på spel. Och för Legionen var äran heligare än blod.
”Mina herrar, vi ser ut att stå inför strid”, sa Reece långsamt, samtidigt som han satte handen till bältet och drog sitt svärd.
Thor drog fram slungan. Han ville ta ned så många som möjligt innan de hann fram. O’Connor drog sitt kortspjut, samtidigt som Elden slet upp sitt kastspjut, Conval en kasthammare och Conven en kasthacka. De andra pojkarna som Thor inte kände från Legionen drog sköldar och svärd. Thor kände skräcken i luften, och när dånet från hovarna växte allt högre, som åska som snart skulle slå ned, kände han den själv. Thor visste att de behövde en strategi – men han visste inte vilken.
Krohn morrade intill Thor, och han inspirerades av leopardens avsaknad av rädsla: inte en enda gång gnällde han eller såg sig över ryggen. Istället reste han raggen i nacken och klev fram några steg, som för att möta hären på egen hand. Thor visste att han funnit en sann vapenbroder i Krohn.
”Tror du att de andra kommer till undsättning?”, frågade O’Connor.
”Inte i tid”, svarade Elden. ”Vi har lurats i en fälla av Forg.”
”Men varför?”, frågade Reece.
”Jag vet inte”, svarade Thor, och fick hästen att ta ett steg framåt, ”men jag har en obehaglig känsla av att det har med mig att göra. Någon vill se mig död.”
”Men varför?”, frågade Reece.
Thor ryckte på axlarna. Han visste det inte själv, men han anade att allt hade att göra med ränkerna i Kungsgård, och med mordet på kung MacGil. Sannolikt var det Gareth. Kanske såg han Thor som ett hot.
Thor mådde illa över att han försatt sina vapenbröder i fara, men det var inget han kunde göra åt det nu. Allt han kunde göra var att försöka försvara dem.
Thor fick nog. Han skrek och sporrade hästen och kastade sig fram i galopp, fram före de andra. Han kunde inte bara vänta där på att hären skulle hinna fram, vänta där på döden. Han skulle ta de första slagen, kanske till och med avleda några från sina vapenbröder och ge dem en chans att fly om de valde att göra det. Om det här nu var СКАЧАТЬ