Drakars Öde . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

      Till sist harklade sig Steffen.

      ”Någonting föll ned från schaktet den där natten, det erkänner jag”, började han, med blicken någonstans på golvet, utan att se dem i ögonen. ”Men jag är inte säker på vad det var. Det var av metall. Vi bar ut latrinkitteln på natten, och jag hörde hur något föll i floden. Något som var annorlunda. Alltså”, sa han, och harklade sig igen, ”vad det än var så spolades det bort av floden.”

      ”Är du helt säker?”, sa Godfrey uppfordrande.

      Steffen nickade ivrigt.

      Gwen och Godfrey utväxlade blickar.

      ”Fick du inte ens en snabb titt?”, fortsatte Godfrey.

      Steffen skakade på huvudet.

      ”Men du nämnde en dolk. Hur visste du att det var en dolk om du inte såg den?”, frågade Gwen. Hon var säker på att han ljög. Hon visste bara inte varför.

      Steffen harklade sig.

      ”Jag sa det för att jag antog att det var en dolk”, svarade han. ”Den var liten och av metall. Vad kunde det annars vara?”

      ”Men undersökte du botten av kitteln?”, frågade Godfrey. ”Efter att du tömt den? Kanske ligger den fortfarande där i botten.”

      Steffen skakade på huvudet.

      ”Jag tittade efter i botten”, sa han. ”Det gör jag alltid. Tomt. Vad det än var så spolades det bort. Jag såg att det flöt iväg.”

      ”Men om den var av metall, hur kunde den flyta?”, frågade Gwen.

      Steffen harklade sig, och ruskade på axlarna.

      ”Floden är märklig”, svarade han. ”Tidvattenströmmarna är starka.”

      Gwen och Godfrey utväxlade skeptiska blickar, och hon såg att inte heller hennes bror trodde på Steffen.

      Gwen kände sig alltmer otålig. Och nu dessutom förbluffad. Bara ett ögonblick tidigare hade Steffen lovat att han skulle berätta allt. Men det verkade som om han plötsligt ändrat sig.

      Gwen tog ett steg närmare och såg bistert på honom, övertygad om att han hade något att dölja. Hennes ansikte hårdnade, och samtidigt kände hon sin fars styrka strömma genom kroppen. Hon var fast besluten att ta reda på vad han egentligen visste – särskilt om det skulle hjälpa henne att finna faderns mördare.

      ”Du ljuger”, sa hon, med is och stål i rösten och en styrka som till och med förvånade henne själv. ”Vet du vad straffet är för den som ljuger för en medlem av kungafamiljen?”

      Steffen vred sin händer och han nästan hoppade undan, med en blick upp mot henne som han sedan skyndsamt vände bort.

      ”Jag är ledsen”, sa han. ”Jag är ledsen. Snälla, jag har inget mer att berätta.”

      ”Du frågade tidigare om du skulle skyddas från fängelse om du berättade allt du visste”, sa hon. ”Men du har inte sagt någonting alls. Varför skulle be oss om en sån sak om du inte hade något att berätta?”

      Steffen slickade sig om läpparna och såg ned i golvet.

      ”Jag… jag… eh”, började han, och slutade. Han harklade sig. ”Jag var rädd att… att jag skulle råka illa ut för att jag inte rapporterat att något fallit ned i schaktet. Det är alltsammans. Jag är ledsen. Jag vet inte vad det var för något. Den är borta nu.”

      Gwens ögon smalnade av. Hon stirrade på honom, försökte gå till botten med den här märkliga typen.

      ”Vad hände egentligen med din förman?”, frågade hon, besluten att hålla kvar honom på kroken. ”Vi har hört att han försvunnit. Och att du hade något med saken att göra.”

      Steffen skakade på huvudet, om och om igen.

      ”Han gick iväg”, svarade Steffen. ”Det är det enda jag vet. Jag är ledsen. Jag vet inget som kan vara till hjälp för er.”

      Plötsligt hördes ett högt, susande ljud genom rummet och de vände sig om och såg avfall komma flygande ned genom schaktet och landa med ett stort plask i den väldiga latrinkitteln. Steffen vände sig och sprang bort genom rummet, fram till kitteln. Han stod intill den och såg den fyllas upp av avskräde från våningarna högre upp.

      Gwen vände sig och såg på Godfrey, som såg tillbaks på henne. Han hade ett lika förbryllat uttryck i ansiktet.

      ”Vad det än är som han döljer”, sa hon, ”så kommer han inte att berätta det.”

      ”Vi kan kasta honom i fängelse”, sa Godfrey. ”Det får honom kanske att tala.”

      Gwen skakade på huvudet.

      ”Jag tror inte det. Inte den där. Uppenbarligen är han oerhört rädd. Jag tror att det är något med hans förman. Han plågas av något, och jag tror inte att det har med vår fars död att göra. Jag tror att han vet något som kan vara till hjälp – men det verkar som att han bara blir tystare av att bli ställd mot väggen.”

      ”Så vad skall vi göra då?”, undrade Godfrey.

      Gwen stod där och funderade. Hon kom ihåg en av sina vänner, från barndomen, som en gång blev påkommen med att ljuga. Hon mindes att föräldrarna försökt på alla sätt att få henne att säga sanningen, utan resultat. Det var först några veckor senare, när alla till sist lämnat henne ifred, som hon självmant trädde fram och erkände alltsammans. Gwen anade att det var samma sak med Steffen, att han bara skulle bli tystare om de trängde sig på, att han måste få utrymme att berätta på egen hand.

      ”Vi ger honom lite tid”, sa hon. ”Låt oss söka på andra ställen, se vad vi kan komma fram till, och komma tillbaks hit när vi har mer att gå på. Jag tror att han kommer att öppna sig. Han är bara inte redo för ännu.”

      Gwen vände sig och blickade bort mot honom där han stod och såg avfallet fylla upp kitteln. Hon var säker på att han skulle leda dem till faderns mördare. Hon visste bara inte hur. Hon undrade vad slags hemligheter som dolde sig där djupt i hans sinne.

      Han var en underlig figur, tänkte Gwen. Verkligen mycket märklig.

      Kapitel fyra

      Thor försökte andas och samtidigt blinka bort vattnet som rann över ögonen, näsan, munnen och strömmade ned överallt runt honom. Efter att ha kanat över båten hade han till sist lyckats greppa tag i relingen, och hålla fast vid den för glatta livet, mot den obönhörliga kraften av vattnet som försökte bryta hans grepp. Varenda muskel i kroppen skakade, och han visste inte hur mycket längre han skulle orka hålla sig fast.

      Runtomkring honom gjorde hans vapenbröder samma sak, höll sig allt de orkade i vad som helst som hindrade dem från att spolas av båten. På något sätt lyckades de.

      Dånet var öronbedövande, och han hade svårt att se mer än någon meter framför sig. Trots att det var dag och sommar var regnet kallt, och det slog en kyla i honom som han inte kunde skaka av sig. Kolk stod upp och blängde med händerna på höfterna, lika okänslig СКАЧАТЬ