Drakars Öde . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ där de lade det ned på järnstället. Det slog i med en klang som ekade i salen. Det blev fullkomligt tyst.

      Folkmassan drog sig instinktivt åt sidan, så att det bildades en led där Gareth kunde stiga fram för att försöka lyfta svärdet.

      Gareth reste sig långsamt från tronen. Han njöt av ögonblicket, av all uppmärksamhet. Han kände allas ögon på sig. Han visste att ett ögonblick som det här inte skulle komma igen, när han hade hela rikets fullständiga, intensiva uppmärksamhet, när alla analyserade hans minsta rörelse. Han hade upplevt det här ögonblicket så många gånger för sitt inre öga, ända sedan barndomen. Och nu var det här. Han ville inte att det skulle ta slut.

      Han gick trappstegen ned från tronen, ett i taget, och njöt av vart och ett. Han gick över den röda mattan och kände hur mjuk den var under hans fötter, närmare och närmare, mot ljusstrålen där framme, mot svärdet. Han gick som i en dröm. Han kände det som om han var utanför sin egen kropp. En del av honom tycktes redan många gånger ha gått över den här mattan, och i drömmen hade han höjt svärdet miljoner gånger. Det fick honom att ännu mer känna det som att det var hans öde att höja det, som att han nu steg rätt in i ödet.

      Han såg det framför sig, hur det skulle gå till: han skulle djärvt stiga fram, sträcka sig fram med bara en hand, och samtidigt som hans undersåtar böjde sig fram för att se skulle han plötsligt och dramatiskt höja det högt över huvudet. De skulle flämta, de skulle kasta sig på sina ansikten och förkunna att han var den utvalde, den viktigaste av alla MacGils konungar någonsin, den som var ämnad att styra för alltid. De skulle gråta av lycka inför synen. De skulle huka sig i fruktan inför honom. De skulle tacka Gud att de fått leva i denna tid och bevittna händelsen. De skulle dyrka honom som en gud.

      Gareth närmade sig svärdet, som nu bara låg någon meter bort, och han kände hur han darrade inombords. Han steg in i solljuset, och fastän han hade sett svärdet många gånger förr, så häpnade han nu över dess skönhet. Han hade aldrig förr fått komma så nära, och nu häpnade han. Det var en upplevelse. En lång, skinande klinga av ett material som ingen lyckats fastställa, och det mest utsmyckade fäste han någonsin sett: klätt med ett vackert sidenliknande tyg, besatt med juveler av all slag, och graverat med falkens vapen. När han tog ännu ett steg närmare och lutade sig fram kände han kraften pulsera från vapnet. Den bultade. Han kunde knappt andas. Inom bara ett ögonblick skulle han hålla det i handen. Högt över huvudet. Glänsande i solskenet för hela världen att beskåda.

      Han, Gareth, den store.

      Gareth sträckte fram sin högra hand mot fästet och slöt långsamt fingrarna runtom. Han kände varje juvel, alla detaljer, när han slöt greppet. En stark kraft strålade upp genom handen, genom armen, genom kroppen. Han hade aldrig känt något liknande. Det här var hans stund. Hans stund för alltid.

      Gareth tänkte inte ta några risker: han sträckte fram även sin andra hand och greppade runt svärdsfästet. Han slöt ögonen, drog efter andan.

      Om gudarna så behagar, låt mig höja detta svärd. Ge mig ett tecken. Visa mig att jag är kung. Visa att jag är ämnad att styra.

      Gareth bad tyst och väntade på ett svar, ett tecken, på det rätta ögonblicket. Men sekunderna tickade förbi. Tio sekunder, medan hela riket såg på, och han hörde ingenting.

      Och så, plötsligt, såg han sin fars ansikte, bistert stirrande mot honom.

      Gareth öppnade ögonen av fasa och försökte få bilden från tankarna. Hjärtat bultade, och han kände att det var ett olycksbådande varsel.

      Det var nu eller aldrig.

      Gareth böjde sig fram, och försökte, för allt han var värd att lyfta svärdet. Han slet av alla krafter, tills hela kroppen skakade.

      Svärdet rörde sig inte. Det var som att försöka rubba jordens fundament.

      Gareth slet ännu hårdare, och hårdare, och hårdare. Till sist så hårt att han stönade högt och skrek.

      Ögonblicket efter kollapsade han.

      Klingan hade inte rörts en centimeter.

      En chockerad flämtning spred sig genom salen när han slog i golvet. Flera rådgivare hade rusat fram för att se hur han mådde, och han sköt dem våldsamt ifrån sig. Skamset kom han på fötter och ställde sig upp.

      Han såg sig förödmjukad omkring på sina undersåtar, för att se hur de nu skulle betrakta honom.

      De hade redan börjat vända om, var redan på väg mot utgångarna. Gareth såg besvikelsen i deras ansikten, såg att det för dem bara varit ännu ett misslyckat spektakel. Nu visste de, var och en av dem, att han inte var deras verklige kung. Han var inte den ödesbestämde, inte den utvalde MacGil. Han var ingenting alls. Bara ännu en prins som kommit på tronen.

      Gareth kände hur han brann av skam. Han hade aldrig känt sig mer ensam än då. Allt han hade föreställt sig ända från barndomen hade varit lögn. En vanföreställning. Han hade trott på sin egen saga.

      Och det hade krossat honom.

      Kapitel sex

      Gareth gick fram och tillbaka i kammaren, och det gick runt i huvudet på honom. Han var som bedövad av misslyckandet med att lyfta svärdet och försökte få klart för sig vad det egentligen innebar. Han kände sig stum. Han kunde knappt tro att han varit så dum att han försökt lyfta det. Ättesvärdet, som ingen MacGil lyckats lyfta på sju generationer. Varför hade han trott att han var bättre än sina förfäder? Varför hade han tagit för givet att han skulle vara annorlunda?

      Han borde ha vetat. Han borde ha varit försiktig, inte överskattat sig själv. Han borde ha nöjt sig med att helt enkelt ha sin fars tron. Varför skulle han nödvändigtvis gå för långt?

      Nu visste alla hans undersåtar att han inte var den utvalde. Nu skulle det påverka hela hans regering. Nu skulle de kanske ha fler skäl att misstänka honom för faderns död? Han såg redan att folk tittade på honom ett nytt sätt, som om han var ett spöke, som om de redan förberedde sig på nästa kungs ankomst.

      Och ännu värre var att Gareth, för första gången i livet, börjat tvivla på sig själv. Hela livet hade han sett sitt öde klart. Han hade varit säker på att det var hans uppgift att ta faderns plats och styra, och att höja svärdet. Självförtroendet hade skakats i grunden. Nu var han inte säker på någonting alls.

      Och allra värst. Han kunde inte få bort den där bilden av faderns ansikte, som dykt upp strax innan han försökt lyfta. Hade det varit hämnden?

      ”Bravo”, hördes en långsam, sarkastisk stämma.

      Gareth snurrade runt, chockad över att någon var där, inne i kammaren. Han kände genast igen rösten. Han hade blivit alltför bekant med den genom åren, och lärt sig att hata den. Det var hans hustrus röst.

      Helena.

      Där stod hon, i bortre hörnet av rummet och såg på honom samtidigt som hon rökte sin opiumpipa. Hon drog in djupt, höll andan, och andades ut långsamt. Hennes ögon var blodsprängda, och han såg att hon rökt för länge.

      ”Vad gör du här?”, frågade han.

      ”Det här är trots allt min brudkammare”, svarade hon. ”Jag gör vad jag vill här. Jag är din СКАЧАТЬ