Ett Tappert Anfall . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

      Besten närmade sig tills den var så nära att Thor kunde höra dess flåsande i örat och känna stanken av den då den sänkte den hornen. Thor beredde sig på stöten.

      Plötsligt skriade besten till, och Thor såg den lyftas högt i luften. Han såg förvirrat upp utan att förstå vad som hände – tills han såg ett dinosauriestort, limegrönt monster, säkert trettio meter högt och med rakbladsvassa tänder. Det höll buffeldjuret i käkarna som ingenting, och böjde sig bakåt så att det gled in i munnen. Buffeldjuret vred sig i käftarna, men monstret bet till och svalde i tre stora tuggor och slickade sig om munnen.

      Runtomkring såg Thor de gula odjuren vända om och fly från monstret. Men monstret rusade efter, piskande med den enorma svansen efter sig, och Thor och de andra slogs till av svansen bakifrån så att de kastades hårt i marken. Men monstret fortsatte rusa förbi, mer intresserad av de gula buffeldjuren än av dem.

      Thor vände sig om och såg på de andra, som chockade satt där och såg tillbaks på honom.

      Indra stod kvar och skakade på huvudet.

      ”Oroa er inte”, sa hon, ”det kommer att bli värre.”

      KAPITEL ÅTTA

      Kendrick gick långsamt genom det övre Silesias utbrända gator, med Srog, Brom, Kolk, Godfrey och ett dussin silvergardister vid sidan. De gick medvetet långsamt och med händerna knäppta bakom sina huvuden, som om de erkände sig besegrade.

      Den lilla truppen tog sig förbi tusentals av väntande imperiesoldater och mot Andronicus väntande figur vid den yttre stadsporten. Kendrick kände allas ögon på sig och luften var tjock av anspänningen. Trots att det var tusentals soldater på borggården så var det så tyst att man kunnat höra en knappnål falla.

      En timma tidigare hade Kendrick ropat upp till Andronicus att de kapitulerade, och gruppen hade gått upp tillsammans, utan några synliga vapen, på väg genom massorna av imperiesoldater för att formellt knäfalla inför Andronicus. Kendricks hjärta bultade för varje steg och han blev torr i halsen när han såg hur tusentals fiendesoldater omringade dem.

      Kendrick och de andra hade övat sin plan, och när de närmade sig Andronicus och han med egna ögon fick se hur stor och vildsint han verkligen såg ut så bad han att den verkligen skulle fungera. Om inte så var det slut med dem.

      De gick med klingande sporrar, tills en av Andronicus generaler klev fram – ett imponerande kreatur som blängde på dem – och satte en grov hand i bröstet på Kendrick. De fick stanna på ungefär sex meters håll från Andronicus, förmodligen som försiktighetsåtgärd. Soldaterna var klokare än vad Kendrick hade förutsett. Han hade hoppats att de skulle få gå ända fram till Andronicus, men det var uppenbarligen något som de inte skulle tillåta. Hans hjärta slog snabbare och han hoppades att avståndet inte skulle lägga hinder för planen.

      Där blev de stående i tystnad, öga mot öga, tills Kendrick klarade strupen.

      ”Vi har kommit för att erkänna oss besegrade inför den store Andronicus”, förkunnade Kendrick med dånande stämma, i ett försök att låta så övertygande som möjligt där han stod med de andra, utan att röra sig och med blicken fästad på Andronicus.

      Andronicus höjde en hand för att fingra på de krympta skallarna i halsbandet och såg ned på dem med något som liknade ett hångrin, eller kanske ett leende.

      ”Vi accepterar dina villkor”, fortsatte Kendrick. ”Vi erkänner oss besegrade.”

      Andronicus böjde sig fram en aning där han satt på en stor stenbänk, och såg ned på dem med något som liknade ett leende.

      ”Det vet jag att ni gör”, sa han med en röst som mullrade över borggården. ”Var är flickan?”

      Kendrick var förberedd på det.

      ”Vi har kommit som en trupp av våra högsta och mest dekorerade befäl”, svarade Kendrick. ”Först är vi här för att förkunna vår kapitulation. När det är klart följer de andra, med er tillåtelse.”

      Kendrick kände att tillägget ”med er tillåtelse” lät bra. Det gjorde det hela mer trovärdigt. För länge sedan hade en av hans militära rådgivare lärt honom en viktig läxa: när man har att göra med narcissistiska befälhavare ska man alltid försöka tilltala deras ego. Det fanns ingen gräns för hur stora misstag som kunde begås av ett befäl som blev smickrat och fick höra hur fantastiskt han var.

      Andronicus lutade sig tillbaks och reagerade knappt.

      ”Självklart gör de det”, sa Andronicus. ”I annat fall vore det oklokt av er att dyka upp här.”

      Andronicus satt kvar och såg ned på dem, som om han försökte bestämma sig. Han verkade ana att något inte var som det skulle. Kendricks hjärta bultade.

      Till sist, efter en lång väntan, verkade han ha bestämt sig.

      ”Stig fram och fall på knä”, sa han. ”Allihop.”

      De andra såg på Kendrick, som nickade.

      Alla tog ett kliv fram och föll på knä inför Andronicus.

      ”Upprepa efter mig”, sa befälhavaren. ”Vi, Silesias representanter…”

      ”Vi, Silesias representanter…”

      ”Kapitulerar härmed för den store Andronicus…”

      ”Kapitulerar härmed för den store Andronicus…”

      ”och svär lydnad till honom i resten av våra dagar och därutöver…”

      ”och svär lydnad till honom i resten av våra dagar och därutöver…”

      ”Och tjäna som slavar åt honom så länge vi lever…”

      De sista orden var svåra att få fram för Kendrick, och han svalde hårt tills han slutligen upprepade dem, ord för ord:

      ”Och tjäna som slavar åt honom så länge vi lever…”

      Det gjorde honom illamående att göra det, och det fick hjärtat att bulta i öronen. Äntligen var plågan av det över.

      En spänd tystnad följde, och till sist log Andronicus brett.

      ”Ni MacGils är vekare än jag hade trott”, hånlog han fram. ”Det ska bli mig ett sant nöje att förslava er och lära er hur saker sköts i Imperiet. Gå nu och hämta flickan, innan jag ändrar mig och dräper er alla på fläcken.”

      Kendrick såg hela sitt liv blixtra förbi för ögonen när han satt där på knä. Han visste att det här var ett av de avgörande ögonblicken i livet. Om allt gick som han hoppats så skulle han leva och en dag berätta om den här stunden för sina barnbarn. Om inte så skulle han ligga här som lik om bara några ögonblick. Han visste att oddsen var mot honom, men att det var en risk han var tvungen att ta. För sin egen skull, för huset MacGil, och för Gwendolyn. Det var nu eller aldrig.

      I en snabb rörelse satte han handen i ryggen, drog ett kortsvärd som gömts under skjortan, ställde sig och skrek när han slungade det av alla krafter.

      ”ANFALL СКАЧАТЬ