Ett Tappert Anfall . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ efter andan av ansträngningen. Det fick honom att inse hur mager och sjuklig han blivit. Såret i huvudet bultade, där hans mor hade slagit till honom med statyetten. Han lovade sig själv att döda henne med sina egna händer om han överlevde det här.

      Han sprang in i byn och lyckades undvika de få imperiesoldater som ännu var kvar och hade ryggen åt honom. Han sprang till den första stuga han fick syn på, en enkel boning som de andra, med ett rum som det lyste varmt inifrån. Han såg en tonårsflicka, kanske i hans egen ålder, gå in genom dörren med ett fat med kött. Hon log mot en yngre flicka som följde efter, i tioårsåldern och kanske hennes syster – och han beslöt sig för att det var rätt ställe för honom.

      Gareth rusade efter dem in genom dörren, smällde igen den efter sig och grep tag i den yngre av flickorna bakifrån med en arm runt hennes hals. Flickan skrek till och den äldre av flickorna tappade fatet när Gareth drog fram en kniv och höll den mot sin fånges hals.

      Hon skrek och grät.

      ”PAPPA!”

      Gareth vände sig om och såg sig omkring i den hemtrevliga stugan, fylld av brinnande ljus och dofterna av matlagning, och han såg att intill tonårsflickan stod hennes mor och far vid ett bord och såg på honom med rädsla och ilska i ögonen.

      ”Håll er undan så låter jag bli att döda henne!”, ropade Gareth medan han desperat backade undan med den lilla flickan i ett hårt grepp.

      ”Vem är du?”, frågade tonårsflickan. ”Jag heter Sarka. Min syster heter Larka. Vi är en fredlig familj. Vad vill du med min syster? Låt henne vara!”

      ”Jag vet vem du är”, sa pappan och kisade ogillande ned mot honom. ”Du är den förre kungen. MacGils son.”

      ”Jag är fortfarande kung”, skrek Gareth. ”Och ni är mina undersåtar. Ni ska göra som jag säger!”

      Pappan såg bistert ned på honom.

      ”Om du nu är kung, var har du din armé?”, frågade han. ”Och om du är kung, vad ska det betyda att du tar en liten oskyldig flicka till gisslan med den där kungliga kniven? Kanske är det samma kniv som du använde för att dräpa din egen far?” Mannen hångrinade mot honom. ”Jag har nog hört ryktena.”

      ”Du har en skarp tunga”, sa Gareth. ”Fortsätt prata, och jag dräper din lilla flicka.”

      Mannen svalde hårt, gjorde stora ögon av rädsla och tystnade.

      ”Vad vill du med oss?”, ropade mamman.

      ”Mat”, sa Gareth. ”Och tak över huvudet. Om soldaterna får veta att jag är här, då lovar jag att jag dödar den lilla flickan. Så inga trix, förstått? Ni låter mig vara, och hon får leva. Jag vill tillbringa natten här. Du Sarka, ge mig det där köttfatet. Och du, kvinna, få liv i elden och ge mig en mantel att lägga om axlarna. Men inga snabba rörelser!”, varnade han.

      Gareth såg mannen nicka åt kvinnan. Sarka samlade upp köttet på fatet igen, samtidigt som kvinnan närmade sig med en tjock mantel och lade den över hans axlar. Gareth skakade fortfarande och backade långsamt mot eldstaden och lät de sprakande flammorna värma hans rygg när han satte sig intill den på golvet. Han hade Larka i ett fast grepp och hon fortsatte att gråta. Sarka närmade sig med fatet.

      ”Sätt ner det på golvet intill mig!”, beordrade han. ”Långsamt!”

      Sarka blängde mot honom när hon gjorde det. Hon såg oroat på sin syster och smällde fatet i golvet intill honom.

      Gareth var helt överväldigad av doften. Han sträckte sig efter en bit kött med den hand som inte höll kniven mot Larkas hals. Han tuggade och tuggade med slutna ögon och njöt av varenda bit. Han tuggade snabbare än han hann svälja, så att mat hängde ur munnen på honom.

      ”Vin!”, ropade han.

      Kvinnan kom fram med en vinlägel, och Gareth klämde till så att vinet sprutade in i munnen på honom efter maten. Han drog djupa andetag, tuggade och drack och började känna sig som sig själv igen.

      ”Låt henne gå nu!”, sa mannen.

      ”Inte en chans”, svarade Gareth. ”Jag ska tillbringa natten här, så här med henne i armarna. Hon är trygg så länge jag är det. Vill du leka hjälte? Eller vill du att din flicka ska leva?”

      Alla i familjen såg på varandra, mållösa och tveksamma.

      ”Får jag fråga dig en sak?”, sa Sarka. ”Om du nu är en så bra kung, hur kan du behandla dina undersåtar så här?”

      Gareth såg frågande på henne, och till sist lutade han sig tillbaks och brast ut i skratt.

      ”Vem i all världen har sagt att jag är en bra kung?”

      KAPITEL FEM

      Gwendolyn öppnad ögonen. Hela världen snurrade runt och hon kämpade för att förstå var hon befann sig. Hon såg Silesias stora röda stenportar passera förbi, såg tusentals imperiesoldater se undrande på henne. Hon såg Steffen gå vid henns sida och hon såg himlen, skumpa upp och ned. Hon insåg att hon blev buren. Att hon låg i någons armar.

      Hon vred på nacken och såg Argons lysande, intensiva ögon. Hon insåg att det var han som bar henne, att Steffen gick vid sidan av och att de tillsammans var på väg genom Silesias öppna portar, förbi tusentals imperiesoldater som klev åt sidan och stirrade när de passerade. De omgavs av ett vitt ljussken, och Gwendolyn kände att hon skyddades av någon sorts sköld där hon låg i Argons armar. Hon förstod att han kastat någon sorts besvärjelse som höll trupperna undan.

      Hon kände sig tröstad och trygg i Argons armar. Varenda muskel i kroppen gjorde ont och hon var utmattad, och hon var inte säker på att hon skulle kunna gå om hon försökte. Hennes ögonlock slöts och öppnades där de gick och hon såg världen passera i fragment. Hon såg en del av en hoprasad mur, ett fallet bröstvärn, ett nedbränt hus, en hög med bråte, och hon såg att de gick över borggården, förbi de innersta portarna nära Klyftan. Hon såg att de passerade även dessa, och såg soldater stiga åt sidan.

      De nådde Klyftans rand och plattformen vid metallspjuten, och när Argon ställde sig där med henne så sänktes den, ned till djupen av Silesias lägre nivåer.

      När de nått den lägre staden uppfattade Gwendolyn mängder av ansikten. Det var vänliga, oroade ansikten, silesiska invånare som såg henne passera som någon sorts uppvisning. Alla såg undrande och oroat på henne, på väg vidare nedåt mot stadens torg.

      Hundratals människor trängdes runt dem där nere. Hon såg sig omkring och kände igen många bekanta ansikten – Kendrick, Srog, Godfrey, Brom, Kolk, Atme, och mängder av män ur Silvergardet som hon kände igen… De samlades runt henne med förtvivlade ansiktena som lystes upp av den tidiga morgonsolen. Samtidigt drog dimmorna in från Klyftan med en kall vind som bet till i henne. Hon blundade i ett försök att få alltsammans att försvinna. Hon kände sig som ett föremål i någon sorts utställning, söndertrasad i den allra djupaste förtvivlan. Hon kände sig förödmjukad. Och hon kände att hon svikit dem alla.

      De fortsatte förbi alla människor, genom den lägre stadens trånga gränder och under ännu ett bågformat valv som ledde till det lägre Silesias lilla palats. Gwen gled in och ut ur medvetande när de steg in i det utsökta röda palatset, gick uppför trappor och СКАЧАТЬ