Ärans Löfte . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ säkra alla ingångar, alla vägar och portar. Vi måste inkalla alla soldater, förbereda försvaret. Vi måste bereda oss på en belägring, ransonera maten och skydda invånarna. Det är mycket att göra. Jag ber er, herre, ge oss er befallning. Säg vad vi ska göra.”

      Återigen föll tystnaden i salen och allas ögon vändes mot Gareth.

      Till sist lyfte han hakan och blickade ut i salen.

      ”Vi ska inte kämpa mot Imperiet”, förklarade han. ”Och inte heller ska vi kapitulera.”

      Alla i salen såg förvirrat på varandra.

      ”Så vad är det i ska göra, herre?”, frågade Aberthol.

      Gareth klarade strupen.

      ”Vi ska döda Gwendolyn!”, förkunnade han. ”Det är det enda som betyder något nu.”

      En bedövande tystnad följde.

      ”Gwendolyn?”, ropade sedan en av rådmännen förvånat, samtidigt som ett förvånat mummel spred sig.

      ”Vi ska sända alla styrkor efter henne och slakta både henne och alla som följt henne innan de nått fram till Silesia”, tillkännagav Gareth.

      ”Men herre, hur kan det hjälpa oss?”, ropade en annan rådman. ”Om vi ger oss av för att angripa henne så innebär det att våra styrkor ligger oskyddade. De kommer att omringas och slaktas av Imperiet.”

      ”Det skulle också lämna Kungsgård utan försvarare!”, ropade en annan. ”Om vi inte kapitulerar så måste vi genast förstärka Kungsgård!”

      Många av männen ropade till bifall.

      Gareth vände sig och gav rådmannen en kall blick.

      ”Varenda man ska användas till att dräpa min syster!”, sa han hotfullt. ”Vi ska inte undvara en enda!”

      Det blev tyst i salen och en rådman sköt tillbaks sin stol så att den skrapade mot stengolvet och reste sig upp.

      ”Jag tänker inte stå vid sidan av och se på när ni driver Kungsgård i fördärvet bara för att tillfredsställa era tvångstankar. Jag, för min del, står inte på er sida.”

      ”Och inte heller jag!”, upprepade hälften av männen i salen.

      Gareth kände hur han kokade av ilska, och han skulle just ställa sig upp när plötsligt dörrarna till salen slogs upp och befälhavaren över den kvarvarande armén rusade in. Alla ögon vändes mot honom. I armarna släpade han en man, en orakad buse med flottigt hår och bundna händer. Han släpade mannen ända till mitten av salen och stannade framför kungen.

      ”Herre”, sa befälhavaren bistert. ”Sex tjuvar avrättades för stölden av Ödessvärdet. Den här mannen är den sjunde, han som kom undan. Han berättar den mest ofattbara historia om vad som hände.”

      ”Tala!”, uppmanade befälhavaren och skakade skurken.

      Busen såg sig nervöst åt alla håll och det flottiga håret klistrade sig mot kinderna. Till sist skrek han ut:

      ”Vi befalldes att stjäla svärdet!”

      Ett upprört mummel gick genom salen.

      ”Vi var nitton från början!”, fortsatte busen. ”Ett dussin av oss skulle ta det med, i skydd av mörkret och över bron vid Klyftan och bort i Vildlanden. De gömde det i en vagn och eskorterade det över bron så att inga av soldaterna som stod vakt skulle förstå vad det var. Vi sju som var kvar hade order om att stanna kvar efter stölden. Vi fick höra att vi skulle fängslas, men bara på låtsas, och att vi sedan skulle släppas fria. Istället avrättades alla mina kamrater, och det skulle jag också ha blivit om jag inte lyckats fly.”

      Upprörda röste höjdes runtom i salen.

      ”Och vart skulle de föra svärdet?”, fordrade befälhavaren.

      ”Jag vet inte. Till någonstans långt inne i Imperiet.”

      ”Och vem befallde något sådant?”

      ”Han!”, sa busen och pekade plötsligt ett benigt finger mot Gareth. ”Vår kung! Han befallde oss att göra det!”

      Ett våldsamt, förfärat mummel spred sig i salen och folk ropade, tills en rådman till slut slog flera gånger med sin järnstav och skrek åt folk att vara tysta.

      Det blev något tystare, men inte helt.

      Gareth som redan skakade av skräck och ilska reste sig nu långsamt från tronen. Alla tystnade och såg mot honom.

      Han gick ett steg i taget nedför elfenbenstrappan. Fotstegen ekade i tystnaden som låg så tät att man kunnat skära den med kniv.

      Han gick genom salen tills han till sist kom fram till busen. Han gav honom en kall blick, på bara en halvmeters avstånd och mannen vred sig i befälhavarens grepp och såg sig vilt omkring.

      ”Tjuvar och lögnare vet vi hur man tar hand om i mitt rike”, sa Gareth lent.

      Plötsligt drog han en dolk från höften och stack den i skurkens hjärta.

      Mannen skrek av smärtan så att ögonen stod ut ur hålorna, och sedan föll han död till golvet.

      Befälhavaren såg bistert på Gareth.

      ”Ni har just mördat en som vittnade mot er”, sa befälhavaren. ”Inser ni inte att det bara förstärker misstanken om att ni är skyldig?”

      ”Vilket vittne?”, frågade Gareth med ett leende. ”Döda män talar inte.”

      Befälhavaren blev röd i ansiktet.

      ”Om ni kanske har glömt det så för jag befäl över hälften av armén. Jag tänker inte hållas för en fåne. Från era handlingar kan jag inte annat än anta att ni verkligen är skyldig till det brott som han anklagade er för. Därför är varken jag eller min här längre i er tjänst. Faktum är att jag tar er i förvar, för förräderi mot Ringen!”

      Befälhavaren nickade till sina män, och flera drog på en gång sina svärd och steg fram för att arrestera Gareth.

      Men Lord Kultin klev fram med dubbelt så många av sina egna män, alla med dragna svärd bakom Gareth.

      Där blev de stående, mitt emot befälhavarens soldater och bakom Gareth.

      Gareth log segervisst mot befälhavaren. Han visste att befälhavarens styrka var underlägsen hans egen.

      ”Jag ska inte sättas i något förvar”, snäste Gareth. ”Och allra minst av din hand. Ta dina män och lämna mitt hov – eller känn på min egen vaktstyrkas vrede.”

      Efter flera spända sekunder vände befälhavaren om med en gest till sina mannar, och de backade vaksamt ut ur salen med dragna vapen.

      ”Låt det bli känt”, dundrade befälhavaren, ”att från den här dagen är vi inte längre i din tjänst! Du får möta imperiearmén på egen hand. Jag hoppas att de kommer att behandla dig väl. Bättre än du behandlade din far!”

СКАЧАТЬ