Ärans Löfte . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ style="font-size:15px;">      Thor gjorde ett tecken med handen, och plötsligt hade O’Connor släppt strängen.

      Pilen sköt genom luften med ett vinande läte. Träffen var perfekt och pilspetsen satte sig i hjärtat på imperiesoldaten i fören av skeppet. Soldaten blev stående en stund med uppspärrade ögon, som om han inte förstått vad som hänt, och sedan kastade han armarna åt sidan och föll huvudstupa framåt, i ett svanhopp som slutade platt på stranden vid de andra soldaternas fötter. Sanden färgades röd.

      Thor och de andra anföll, som ett väloljat maskineri där varje del var synkroniserad med de andra. Ljudet av hovar i galopp gick inte att dölja och de sex soldaterna vände sig om. Soldaterna kastade sig upp på sina egna hästar och red för att möta dem i mitten.

      Men Thor och hans mannar hade fortfarande överraskningsmomentet på sin sida. Thor sträckte på sig och kastade en sten med slungan som på tjugo meters håll träffade i tinningen på en soldat som var på väg upp på hästen. Han föll av igen, död och med tömmarna fortfarande i sina händer.

      När de kommit närmare kastade Reece sin yxa, Elden sitt spjut och tvillingarna sina dolkar. Sanden var ojämn och hästarna halkade fram vilket gjorde det svårare än vanligt att kasta. Reece yxa nådde sitt mål och dödade en, men de andra missade.

      Då återstod fyra. Ledaren lösgjorde sig från gruppen och satte av mot Reece som var obeväpnad eftersom han just kastat sin yxa men ännu inte hunnit dra sitt svärd. Reece stålsatte sig, men i sista sekund hade Krohn kastat sig fram och bitit soldatens häst i benet. Hästen rasade ihop och ryttaren föll till marken så att Reece räddades i sista sekund.

      Reece drog svärdet, stack och dräpte soldaten innan han hunnit komma på fötter.

      Då återstod tre. En av dem var på väg mot Elden med en yxa som han svingade mot huvudet. Elden blockerade med skölden och svingade i samma rörelse sitt svärd och högg yxskaftet itu. Sedan slog Elden till med sin sköld, med en träff på sidan av angriparens skalle så att han slogs av hästen.

      En annan soldat drog ett stridsgissel från höften och svingade snabbt den långa kedjans spikförsedda ände mot O’Connor. Det gick för snabbt för att O’Connor skulle hinna reagera.

      Thor såg vad som höll på att hända och rusade fram till sin väns sida och högg med svärdet mot stridsgisslets kedja. Det hördes ett otäckt ljud av svärd som högg genom järn. Thor häpnade över skärpan i klingan. Spikklotet flög iväg utan att skada någon och landade i sanden. Det räddade O’Connors liv. Då red Conval fram och stötte ett spjut i soldaten och dräpte honom.

      Den siste av imperiesoldaterna insåg att han var i ett desperat underläge. Han vände om med skräck i ögonen och galopperade bort över stranden med djupa hovspår efter sig i sanden.

      Alla siktade nu in sig på den flyende soldaten. Thor kastade en sten med slungan, O’Connor höjde bågen och sköt och Reece kastade ett spjut. Men soldatens häst sjönk ned i sanden och fick honom att rida alltför oberäkneligt, och alla missade.

      Elden drog sitt svärd och Thor såg att han skulle till att rida efter honom. Thor sträckte fram en hand och manade honom att stanna.

      ”Låt bli!”, ropade Thor.

      Elden vände sig om och såg på honom.

      ”Om han får leva kommer han att skicka fler efter oss!”, protesterade Elden.

      Thor vände sig och såg på båten, och han visste att det skulle ta värdefull tid att jaga ikapp soldaten – tid de inte hade råd att förlora.

      ”Imperiet kommer hur som helst att komma efter oss”, sa Thor. ”Vi har ingen tid att förlora. Det viktigaste just nu är att vi kommer härifrån. Till skeppet!”

      Framme vid skeppet satt de av hästarna, och Thor började tömma sina sadelväskor på proviant och de andra gjorde som han. De fyllde på med vapen och säckar med mat och vatten. Vem visste hur lång tid resan skulle ta, hur länge det skulle dröja tills de såg land igen – om de överhuvudtaget skulle se land igen. Thor stuvade också in mat till Krohn.

      De kastade upp säckarna över relingen på båten och de landade med dunsar uppe på däcket.

      Thor grep tag i det tjocka knutade rep som hängde över sidan på båten. Det grova repet skar in i händerna när han drog för att pröva det. Så lade han Krohn över axlarna och började dra sig upp mot däck. Tyngden var en verklig prövning musklerna och Krohn gnällde honom i örat och klängde fast med sina skarpa klor.

      Snart var Thor över relingen och Krohn hoppade av på däcket – och de andra kom inte långt efter. Thor tittade ned på hästarna som stod kvar på stranden och tittade tillbaks på honom, som om de inväntade sina order.

      ”Och vad blir det av dem?”, frågade Reece som kommit fram och ställt sig vid hans sida.

      Thor vände sig och granskade skeppet. Det var kanske sju meter långt och mindre än hälften så brett. Det var stort nog för dem, men inte för deras hästar. Om de försökte ta med dem så kunde hästarna trampa sönder träet och skada båten. De var tvungna att lämna dem kvar.

      ”Vi har inget val”, sa Thor och tittade längtansfullt ned på dem. ”Vi får lov att hitta nya.”

      O’Connor lutade sig över räcket.

      ”De är klyftiga hästar”, sa han. ”Jag har tränat dem väl. De återvänder hem på mitt kommando.”

      O’Connor visslade högt.

      På en gång vände hästarna om och rusade iväg, i full galopp över sanden och in i skogen igen, på väg tillbaka till Ringen.

      Thor vände sig och såg på sina vapenbröder, på skeppet och på havet framför dem. Nu var de strandsatta, utan hästar och utan annat val än att fortsätta framåt. Deras verkliga belägenhet började gå upp för honom. De var helt ensamma, utan annat än den här båten och på väg att lämna Ringens kust för gott.

      Nu fanns ingen återvändo.

      ”Och hur är det tänkt att vi ska få den här båten i vattnet?”, frågade Conval, och alla tittade de några meter ned längs skrovet. En liten del av båten låg i Tartuviska havets kluckande vågor, men större delen satt fast i sanden.

      ”Här borta!”, sa Conven.

      De skyndade bort till andra sidan, där en tjock järnkedja dinglade över kanten och slutade i ett väldigt järnklot som låg i sanden.

      Conven böjde sig och slet i kedjan. Han drog och stönade men kunde inte rubba klotet.

      ”Det är för tungt”, grymtade han.

      Conval och Thor skyndade fram och hjälpte till, och de tre tillsammans höll i kedjan och drog. Thor chockerades över hur tung den var. Till och med när de var tre som drog rubbade de den inte mer än några centimeter. Till sist släppte de taget så att den föll tillbaks i sanden igen.

      ”Låt mig hjälpa till”, sa Elden och klev fram.

      Elden tornade upp sig över dem med sin väldiga kroppshydda, och han böjde sig, drog i kedjan och lyckades på egen hand lyfta upp klotet i luften. Thor häpnade. Alla kastade sig fram och slet tillsammans och lyckades få upp klotet СКАЧАТЬ