Nils Tufvesson och hans moder. Gustaf af Geijerstam

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ cigarrstump mellan tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det sang i rummet:

      »Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»

      Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev röd, när modern kom, och såg trumpen ned.

      Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag, men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.

      Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:

      »Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»

      Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.

      »Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.

      Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.

      »Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.

      Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:

      »Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»

      Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken han fått som handpenning.

      Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste sig i stället och gick långsamt ut.

      All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.

      Folkets fädra

      I

      Kvarnbo låg långt bort ifrån Möllinge, så långt, att de värsta ryktena om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.

      Nämndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts främste man, och han hade blivit det, därigenom att han var både en dugande man och en rättrådig. Till honom vände sig alla, vilka sökte ett gott råd, för alla hade nämndeman tid, och ingen kunde säga, att han vänt sig till Ola Persson, utan att få stöd för sin vilja, och mera klarhet i det, varöver han grubblade. Nämndemans hår var gråsprängt, tätt och mörkt, och med det gråa skägget under hakan och de ljusa, klara ögonen liknade han lika mycket en skeppare som en bonde. För allt fann han tid, och utan att han själv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. När han var trött, talade Ola Persson gärna om, att det var en olycka, att han, som hade så mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra, alldeles som klockarefar. Men när någon annan försökte lyfta någon del av arbetsbördan från Ola Perssons starka skuldror, blev han själv liksom orolig. Och innan någon kunde säga, huru det tillgått, hade nämndeman tagit tömmarna i egen hand och på sitt lugna, raska sätt klarat det hela. Dock var han icke sådan, att socknens angelägenheter hindrade honom från att sköta sin gård och sitt hem. Som en husmor visste han besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems skötsel, och om han lämnade allt, vad därtill hörde, åt sin hustru, kom detta icke därav, att han ej skulle kunnat taga även denna del av dagligt arbete och omsorg på sig, utan emedan han var en rättvis man och ville, att ingen skulle se hans hustru över axeln. Därför lämnade han åt hustrun, vad henne tillhörde och lät henne aldrig ana, att han ibland önskade hustrun något mera av den klarhet och den driftighet, som utmärkte honom själv. Men sin gård skötte han, som han skötte bönderna i socknen, och det fanns intet, vilket där skedde, som undgick hans blick.

      Emedan Ola Persson själv var sådan, att man måste se, var han satt eller stod, och höra på hans ord, så ofta han talade, lade man föga märke till hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet tjänade hon sin man och gjorde, så långt hon det förstod, allt så, som hon trodde, att han ville. Detta märkte nog aldrig Ola Persson. Ty han var städse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom. Men han var god emot sin hustru, därför att hon skötte hans hus, skänkte honom glädje i ungdomen, då hon var välväxt och späd, samt därtill givit honom fyra barn, vilka alla gjort honom glädje. Mera begärde Ola Persson icke av sin hustru, och mera ger också sällan någon kvinna. Det bästa, livet skänker, är också gott nog.

      Men med all den kraft att handla, som utmärkte Ola Persson, och allt det välde han utövade över andra, var han dock ingen högmodig man. Från högmodet och dess kyla skyddades han, därigenom att han, så kraftig han än föreföll, innerst var vek till sinnet. I likhet med många av dem, vilka ha svårt att kläda sina känslor i ord, hade den myndige nämndemannen lätt att bli rörd och lätt att darra på rösten, emedan gråten mot hans önskan ofta ville tränga sig fram i hans hals. Detta skedde, när någonting, som rörde hans närmaste, skulle avhandlas, eller ock, när någon gång talet kom att vända sig kring livets och dödens stora frågor, inför vilka väl sällan en människa står kall.

      Som mången olärd, vilken gärna tänker själv, var Ola Persson icke blott en handlingens man, utan även en grubblare, och när han satt ensam på sin förstugukvist eller gick omkring på sina ägor, då hade han från ungdomen vant sig att tänka över sitt eget liv och deras, som stodo honom nära. Därifrån kom han på sitt vis att tänka även på allt det, som rör oss människor alla lika nära, och någon enda gång, när han satt i samtal med en man, till vilken han vågade tala, yppade han något av allt det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som då mest sysselsatte Ola Persson var städse, att han fann sig själv liten och allt, som skedde i världen, märkligt och stort. Ingen, som såg nämndemannen i livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta högtidstimmar i livet kom sådant över hans läppar. Men när Ola Persson då tillät sig själv att tala, blev han en helt annan man, än när han lugnt och klart ledde andra till rätta i yttre ting eller förde ordet på sockenstämman. Inför sådant, som låg högre än det vardagliga, där kände Ola Persson sin egen otillräcklighet, och han inledde gärna sitt tal med: »sådant förstår ju icke jag». Då blev han fåordig och skygg, och emedan han kände sin egen otillräcklighet så starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans ögon lätt fuktiga och hans röst darrande. Det var nämndemannen en självklar sak, att han i sådana ting aldrig kunde komma längre än till en blygsam undran. Men så starkt och så rikt kände han det lilla, han vid sådana tillfällen sade och tänkte, att han dock alltid meddelade andra intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han aldrig kommit nära, endast emedan han älskade dem så högt, att han svårligen förmådde tro, att de skulle kunna återgälda, vad han själv kände för dem. Icke ens i sina drömmar hade han begärt sådant. Han såg barnen växa upp, lämna hemmet och sätta bo, och han kom dem aldrig närmare än andra främmande.

      Också över sådant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att vara nöjd med det som var, då han såg, att det icke kunde ändras. Skygg som han blivit och ovan vid att visa sina СКАЧАТЬ