En prestgård i N—d. Falkman Charlotta

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ En af drängarna blef, under tysthetslöfte, hans handtlangare. Upptagen af dessa bestyr, inställde han sina vanliga aftonpromenader, och inneslöt sig på sitt rum. Alla, isynnerhet gossarna, voro högst nyfikna.

      Lovisa hemkom en dag förr, än hon var väntad. Walter var då icke tillstädes, och i glädjen öfver dottrens ankomst, glömde föräldrarna att nämna något om honom. Väl hade Lovisa förut blifvit underrättad om att gossarna fått en ny informator, men hon hade endast tänkt sig en ny Brummerus; ett föremål för hennes och brödernes skämt.

      Intagen af hufvudstadens nöjen och förströelser, hade bortresan derifrån och skillsmessan från de qvarblifvande ungdomsvännerna kostat Lovisa många bittra tårar, men nu tog likväl hemmet, med alla dess barndomsminnen, ut sin rätt, och sedan hon omfamnat sina föräldrar, vänligt hälsat på tjenstefolket, – bröderne voro icke hemma – skyndade hon ned i trädgården, för att der se sig omkring, egnande en bekant blick åt hvart träd, hvarje buske, tills hon kom till den grind, som förde åt parken. Hennes förr omnämda favoritställe var en grupp af träd, som bildade en rundel, platsen inom den hade hon sjelf låtit rödja. Dagen före sin bortresa till Åbo hade hon på detta ställe begrafvit en tam grönsiska och planterat en törnrostelning, som hon ymnigt fuktat både med vatten och tårar öfver sin älsklings död. Vid åsynen af den i sin högsta flor stående provinse-roshäcken, erinrade hon sig den lilla telning hon planterat, och gick nu för att se, om den frodades. Blommor väntade hon ej att få se, ty dertill var platsen för mycket skuggrik.

      Redan på något afstånd såg hon något hvitt skymta fram; nyfiken gick hon närmare och såg… en slags pelare eller obelisk, hvitmålad, med ett förgyllt klot i toppen, från hvilket utgick en spira, som betydligt höjde sig öfver trädens toppar. – Hvem i all verlden har rest ett sådant äreminne öfver min lilla Pippi? var flickans första tanke, sedan besåg hon det närmare, och fann öfverallt inslagna spikar, hvilkas ändamål hon likväl icke kunde utgrunda. Äfven hängde, ungefär på midten af obelisken, ett löst fyrkantigt stycke; varsamt lyfte hon upp det och fann det vara ett sammanklistradt papper, som dolde en öppning, i form af ett hjerta, ungefär en aln i diameter. Det inre af obelisken tycktes vara svärtadt med kimrök. En egen, underlig känsla intog den förut så glada och merendels lättsinniga flickan. Det förekom henne alldeles, som vore detta en grafvård, hvars enda emblem bestod af ett dystert och glädjetomt hjerta.

      Vid någon lugnare eftertanke insåg hon snart att detta monument var ämnadt för någon tillställning och ännu endast halffärdigt; men huru utforma detta. Sina föräldrar ville hon icke fråga, hon beslöt derföre att gå till Lotta, öfverraska sin fordna lekkamrat, och utforska hvad denna kunde veta. Lovisa skyndade alts tillbaka genom trädgården, skickade en tjensteflicka för att säga till hemma hvart hon gått, och följde sedan med snabba steg den gångstig, som förde till det såkallade "Dragontorpet".

      Lottas mor, som varit amma åt Lovisa, blef utom sig af glädje, vid åsynen af sitt kära skötebarn. När Lovisa frågade efter Lotta, ropade hustrun efter sitt yngsta barn, en åttaårig gosse, och bad honom genast skynda till lillåkern efter sin syster; gossen sprang och modren gjorde emellertid många frågor om hufvudstaden, och hvad Lovisa tyckte om att vara der, och om det icke var rätt skönt att nu få komma hem.

      – Så roligt som jag hade der sista vintern, får jag visst aldrig mera, småsuckade Lovisa, vid hågkomsten af dess balnöjen, – men nog gladde det mig att få återse pappa och mamma jemte bröderna; hvad de måtte vuxit på dessa trenne åren! Ju närmare det led på tiden, desto otåligare blef jag; man ville påstå att jag magrade sista veckorna.

      – Det har min Lotta äfven gjort; men dertill är hennes förfaseliga trägenhet skulden, ty hon sitter halfva nätterna uppe, och stiger opp i daggläntningen, för att sy åt grannflickorna, och som det är för mörkt i stugan, sitter hon ut på backen med sitt arbete, tills tiden blir att gå på utarbete. Hon har nu fått göra dagsverken för mig, som varit sjuklig hela tiden.

      Gossen stack nu in sitt linfärgade, lockiga hufvud genom dörren, och sade Lotta vara i antågande. Lovisa, som redan länge tyckt det vara qvaft i stugan, gick nu ut, och mötte sin fordna lekkamrat i den af solen upplysta förstugan. De båda flickorna hade mycket förändrat sig på dessa trenne åren. Lovisa var, vid sin bortresa till pensionen, en gänglig, mager flicka, med nästan hvitt hår; det lilla späda ansigtet, utan att vara fult, var likväl icke behagligt, och de himmelsblå ögonen hade ett något enfaldigt uttryck; nu förhöll det sig annorlunda: hennes former, ehuru ännu späda, hade erhållit en behaglig rundning; håret hade mörknat till det skönaste cendré, och vårdadt af skicklig hand, låg det en vacker fläta omkring hennes hufvud, och å ömse sidor om den svanhvita halsen ringlade sig en fyllig, glänsande lock. Glädje strålade ur de klara förgätmigej ögonen; men de uttryckte äfven någon förvåning, ja nästan afund, öfver Lottas förändrade utseende och sätt.

      Lotta var två är äldre än Lovisa: hon hade, i likhet med många andra, länge hållit sig liten och knubbig, och sådan hade Lovisa ännu alltid tänkt sig henne, men hon hade på en gång skjutit i vårten, och kunde nu kallas lång, utomdess hade skuldrorna sänkt sig, lifvet smalnat, och vårdad, ehuru ganska tarflig klädsel, visade en vacker vårt. Hennes mörka hår var flätadt med omsorg och hängde i en lång och bred fläta utåt ryggen; men de fordom så lifliga mörkblå ögonen, hade nu ett nästan svårmodigt uttryck. Båda flickorna stodo således förskönade midt emot hvarandra; men verkningen af denna ömsesidiga upptäckt var olika.

      Lovisa slog sina händer tillsammans, och ropade okonstladt:

      – Hvad du har vuxit och blifvit vacker, kära Lotta! Du ser alldeles ut som en jungfru från staden.

      Lotta rodnade först, men bleknade sedan häftigt och kastade, utan att yttra ett ord till välkomst, en forskande blick genom förstugudörrn, der hon stod. Förundrad öfver detta oväntade mottagande, lutade sig Lovisa utom dörrn, för att se hvad som så kunde upptaga Lottas tankar, och blef då varse en bättre klädd mansperson, som, stödjande sig mot väggen, syntes vänta på någon. Nu, då han såg sig bemärkt, steg han ledigt fram, och Lotta, liksom sansad efter en stark sinnesrörelse, sade i häftig, förebrående ton:

      – Hvarföre sade icke magistern, att mamseln Lovisa var hemkommen?

      – Emedan jag varit okunnig derom, svarade Walter, i det han, efter den tidens sed att helsa, kysste den rodnande Lovisas hand, och bad henne vara välkommen till hemmet. – Hvilket vackert ställe, fortfor han sedan, – nu skall prostgården och dess omgifning förekomma mig likt ett Eden.

      Den tonvigt Walter gaf ordet nu, undgick icke Lovisa. Med den sinnighet, som förvärfvas i sällskapslifvet, svarade hon:

      – Det är sannt att belägenheten och nejderna nu äro vackra, men hösten är i antågande och beröfvar dem snart sin skönhet, och sedan skall magister Walter nog sakna Åbo.

      – Derpå tviflar jag. För det närvarande skådar jag endast våren i sin blomstring, sade Walter med uttrycksfull blick, men nästan hviskande, ty Lotta, inkallad af modren i stugan, nalkades dem åter.

      – Huru länge har prostgården fått fägna sig af magister Walters besök? frågade Lovisa, och lagade sig till art vandra hemåt.

      – Är det möjligt att mamsell Bryller är okunnig om att jag, sedan första Maj, är en af dess invånare? frågade han.

      – Derom har man icke nämnt ett ord, det är mig således en verkelig surprise.

      Конец ознакомительного фрагмента.

      Текст СКАЧАТЬ