Mjölnarflickan vid Lützen. Åberg Johan Olof

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ bli ett äkta par, och det lär nu inte kunna ändras", slutade mäster Wolf med en ton, som lät mer än vanligt sorgsen. "Hvad de båda gubbarne en gång sagt, det stå de vid, så mycket vet jag."

      Löjtnant von Bierich hade under mäster Wolfs tal gått ifrigt fram och tillbaka i verkstaden. En ganska lång stund var det tyst der inne. Endast ljudet af löjtnantens steg och mäster Wolfs taktmessiga hammarslag kunde förnimmas.

      Under den ifriga gången blef Joseph von Bierich allt mera lugn.

      Slutligen stannade han framför mäster Wolf och sporde:

      "Är detta allt ni har emot mig?"

      "Nej", svarade den gamle pistolsmeden med så lågmäld stämma, att det fordrades löjtnantens fina hörsel för att kunna höra den.

      Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med sväfvande röst gjorde denna fråga:

      "Hvad annat kan det då vara? Jag är riktigt nyfiken att få höra det."

      Mäster Wolf stod som på nålar. Han lade genast arbetet ifrån sig, ref sig en stund betänksamt i håret och yttrade derefter:

      "Derför att ni är… är… papist."

      Löjtnanten gaf till ett gapskratt, och detta förbryllade till den grad mäster Wolf, att han burdus släppte icke allenast hammaren utan äfven den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.

      "Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte är någonting att skratta åt."

      "Jo visst är det så, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich, sedan han väl skrattat ut, "allra helst som jag inte längre är – papist."

      Nu var det mäster Wolfs tur att göra stora ögon.

      "Inte… pa… pa… pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom ville han reda de tankar, som i dessa ögonblick stormade in på honom.

      "Nej, fader Wolf", svarade löjtnanten, "under det Annchen skötte mig har hon bragt mig till den öfvertygelsen, att Luthers religion är mera förnuftig än den jag förut stridt för. Kärleken till Annchen har också gjort att jag…"

      "Nå, det är en annan sak", utropade mäster Wolf glad, redan innan löjtnanten han tala till punkt. "Då tror jag inte att Heinrich Mayer ska' neka er sin dotter… om… om… han bara törs för Mathias Gründler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.

      "Törs! Hvarför törs han inte?"

      "De ä' så hämndgirige, båda två."

      "Låt det bli min ensak, fader Wolf", inföll Joseph von Bierich. "Jag har förut tämjt dylika hämndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om, och det är att ni inte talar om det för någon, eho det vara må att jag är lutherskt sinnad. Jag vet nog ändå hur jag ska' handla, så att allt får ett godt slut."

      "Topp", svarade mäster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."

      III

      Joseph von Bierich hade nyligen inträdt i tjänstgöring vid Tillys här, när denne ryktbare fältherre besegrade danske konungen Kristian den fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska hertigdömet. Detta fältslag utkämpades år 1626 och dermed var den öfvermodige Kristians deltagande i trettioåriga kriget för alltid slutadt.

      Härefter följde von Bierich "den gamle korporalen", som Gustaf II Adolph i sin rättmätiga harm öfver den gräsliga ödeläggelse, som Tilly lät öfvergå Magdeburg, kallade denne papistiske general. Hän ogillade också på det högsta alla de skändligheter, som de kejserlige soldaterne öfvade hvart de tågade fram, och sökte för den skull att efter bästa förmåga lindra nöden och afstyra sina underlydandes grymma ofog.

      Men som detta måste ske i hemlighet, han skulle annars ha blifvit hållen för en förrädare, kunde Joseph von Bierich naturligtvis icke uppträda med all den kraft han önskade. Hans af naturen goda hjerta led derför dag ifrån dag öfver att han nödgades bevittna de mest upprörande scener.

      Född på det stora adliga godset Bierich, ungefär en mil söder om Prag, hvilket gods egdes af hans fader, en gammal före detta rådsherre och sträng katolik, var han sina föräldrars enda barn och i följd deraf ständigt föremål för deras ömmaste omsorger. De husitiska lärorna, som vid tiden för den unge Josephs barndom ånyo började taga fart i Böhmen, motsades så mycket som möjligt af den stränge och katolskt renlärige Arnold von Bierich, som genast vid sonens födelse lät inskrifva honom såsom officer vid ett i Wien förlagdt infanteriregemente.

      Gossens milda, nästan qvinliga sinnelag, ett arf efter den kort före hans afresa till hufvudstaden aflidna modern, gjorde dock, att han småningom började eftersinna huruvida icke husiternas läror ändock, hade någon sanning i sig. Detta eftersinnande måste dock ske i största hemlighet, så att hvarken fadren eller kamraterne finge vetskap derom, ty i hvilketdera fallet som helst vore han olycklig. Icke nog med att fängelset och pinbänken väntade honom; när de religiösa lidelserna på ömse sidor hade nått sin höjdpunkt, vore äfven hans framtida bana förstörd. Den stränge fadren skulle också utan tvifvel göra honom arflös.

      Under det dessa slitningar marterade Joseph von Bierichs själ kom underrättelsen om Gustaf II Adolphs landstigning på tysk jord till de förtryckte protestanternes hjelp. Denna tidning väckte i Wien ett oerhördt hånlöje, och "snömajestätet", som snart skulle smälta i Söderns brännande solstrålar, var bittida och sent utsatt för de mest ilskna och på samma gång spefulla yttranden.

      Joseph von Bierich deltog dock aldrig i dessa skamliga och hånfulla utlåtelser, dertill egde han allt för mycken takt, men han vågade ej heller fälla ett enda ord till de förhånades försvar.

      Under tiden började Gustaf Adolph den lysande segerbana, som efter endast två år skulle sluta med hans hjeltedöd vid Lützen, men som oaktadt sin korthet ändock gifvit "snömajestätet" ett namn såsom en af mensklighetens störste välgörare, i det att han genom sitt energiska uppträdande tillförsäkrade sina af katolskt våld lidande protestantiske bröder den frihet i sin religionsutöfning, som de så länge under Mansfeld med flere kämpat för.

      Underrättelserna om de föraktade svenskarnes oupphörliga segrar väckte till en början knappast någon uppmärksamhet i Wien, der det hötte, att när blott Tilly hunne samla sin kringspridda här, skulle de objudne gästerne snart åter kastas tillbaka öfver Östersjön.

      Magdeburgs omenskliga uppbrännande och plundrande väckte naturligtvis oerhördt jubel hos massan af folket i Österrike och dess hufvudstad. De mera sansade, bland hvilka Joseph von Bierich också befann sig, skakade dock på hufvudet och menade på, att detta grymma handlingssätt alls icke kunde vara Gudi behagligt, och väntade för den skull en olycka. Tilly sjelf blef efter Magdeburgs fall mera dyster och sluten. Den lit han alltid tillförne haft till sig sjelf försvann som genom ett trollslag. Han blef vankelmodig i sina beslut och tycktes gång på gång undandraga sig ett möte med den konungslige motståndare, om hvilken han förut endast talat med öfvermod. Förgäfves sökte han att bekämpa de inre förebråelser, som isynnerhet i ensamma stunder anklagade honom för Magdeburgs förstöring. Härar och folk kunde han besegra, men sitt eget hjertas gnagande tillvitelser förmådde han icke bringa till tystnad.

      Följden af denna hans obeslutsamhet visade sig snart, då han anföll svenska lägret vid Werben, en liten stad, belägen i Mark-Brandenburg. "Den gamle СКАЧАТЬ