Räfskinnet. Åberg Johan Olof

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ tilltal gjorde böhmaren nästan utom sig. Oförsigtigt nog sprang han baklänges några steg under det han vid himmelens alla gudar bedyrade att han talade sanning. Och då han icke hade ögon i nacken att se med, så märkte han icke heller att han kom under några lågt hängande trädgrenar. När han ändteligen kom underfund med sitt farliga granskap ville han skynda derifrån, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i hans långa hår, eller rättare sagdt, detta hade under de häftiga rörelser mannen gjorde, snärjt sig omkring grenen. Böhmaren, som för sent märkte detta, sprang ånyo åt sidan, och hvilken förändring visade sig ej nu för de med rätta förbluffade ryttarne!

      Der hängde det långa mörka håret på grenen, och derunder sken som en fullmåne en rakad munkhjessa. Fåfängt vore att söka beskrifva den arme syndarens förlägenhet och vrede. Han stod der bokstafligen såsom den mest sannskyldige bild af snopenheten.

      "Aha, det var mig en kostlig bonde, som låtit raka sig alldeles som en munk", utbrast ryttmästaren under det hans folk skrattande nyfiket samlade sig omkring honom för att se på den plötsliga förvandlingen. "Som jag antager att det finnes ännu mera sevärdt hos den hedersmannen, så kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt öga till munkar, gerna roa dig med att se efter om inte munkdrägten också döljer sig under bondkläderne."

      Detta lät icke den käcke korporalen säga sig två gånger. Med en lust och glädje, som tydligt afspeglade sig i hans ärliga anlete började han att trots munkens ifriga protester afkläda honom det ena plagget efter det andra, och slutligen stod der lifslefvande en vördig pater, utsatt för ryttarnes skämtsamma anspelningar.

      "Se så", utbrast Fredrik Dahlspets när förvandlingen från bonde till munk blef fullbordad, "nu torde ni, vördige och fromme fader, sanningsenligt besvara mina frågor, annars", fortfor han hotande, "blir ni behandlad såsom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar sådant folk."

      "Tala", ljöd det från munkens läppar som en sakta hviskning.

      "Först och främst, hvad heter ni?"

      "Clemens."

      "Hvilken orden tillhör ni?"

      "Augustinerorden."

      "Hvar är ert kloster beläget?"

      Munken dröjde en stund med svaret. Detta gaf Fredrik Dahlspets anledning att upprepa frågan i skarpare ton:

      "I Prag", svarade ändteligen pater Clemens fastän motvilligt.

      "Finnes det mycket krigsfolk i staden?"

      "Nej, men folket är beväpnadt."

      Detta svar gaf ryttmästaren åtskilligt att fundera på en stund. Derpå sporde han ånyo:

      "Hur långt är det härifrån och fram till staden?"

      Det syntes i första ögonblicken på munkens utseende, att han ämnade vilseleda frågaren, men då han nogare betraktade såväl honom som hans ryttare, ansåg han det vara bäst att hålla sig till sanningen. Han sade för den skull:

      "Omkring två mil."

      "Är det säkert?"

      "Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!"

      "Nåväl", utbrast ryttmästaren, "så ska' ni, vördige fader, få det ärofulla uppdraget att visa oss vägen dit. Jag hoppas att er lön i himmelen blir lika stor för det!"

      Fredrik Dahlspets' ton var så gäckande att pater Clemens nära nog låtit sin vrede bryta ut mot "kättaren". Han sansade sig dock lyckligtvis genast och tog på sig en slö och likgiltig mine.

      "Men, hör på, fromme pater", sporde ryttmästaren åter, "hvad är det för ett slott, som skymtar fram derborta?"

      Och vid dessa ord pekade han på de förut omnämnde höga tinnarne.

      "Slottet Miltnitz."

      "Hvem eger det?"

      "Kättaren Ernst Odowalsky."

      "Ah, således en vän till oss", utbrast Fredrik Dahlspets. "Då ska' vi göra honom ett besök för att hvila oss en smula."

      Sedan ryttmästaren derefter affärdat en underofficer och två ryttare till den efterjagande Königsmark för att påskynda hans marsch, bröt han sjelf upp från sitt lägerställe och styrde kosan rakt på slottet Miltnitz.

      Mellan honom och korporal Nisse Styf red pater Clemens, jemt och ständigt ett föremål för den käcke korporalens oaflåtliga uppmärksamhet.

      3

      Det var redan tidigt på morgonen, då Minnchen efter en häftig vandring anlände till Miltnitz. För att ej bli sedd af någon slottstjenare smög hon sig längs den häck, som bildade trädgårdens baksida, och lyckades äfven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad.

      Annchen var ännu ej uppstigen när Minnchen bultade först på dörren och sedan på det lilla fönstret. Förskräckt for den gamla upp i tanke att det kunde vara tjufvar som hemsökte hennes fattiga bostad.

      Men hon kände genast igen systerdotterns röst, klädde sig skyndsamt och öppnade derefter fönstret i det hon ropade:

      "Hvad i Herrans namn står på eftersom du är här så tidigt? Har någon olycka händt gamle Arnold?"

      "Nej, men se här", svarade Minnchen och räckte fram en praktfull bukett af rosor; "den får du på din födelsedag, gamla moster."

      "Ja, du är då ett för rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina darrande händer de rosor, som den unga flickan räckte henne genom fönstret. "Din like finnes ej! Måtte Guds rika välsignelse städse följa dig. Men här står jag och pratar och mottager din kärkomna gåfva genom fönstret liksom om det ej skulle finnas en dörr på min fattiga stuga. Se så, barn, stig nu in, så få vi språkas vid en stund. Det var länge sedan vi råkades."

      Med dessa ord stultade gamla Annchen åstad bort till dörren. En bom drogs ifrån innanför, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter, blossande röd efter den häftiga gången, inne i den lilla stugan, der visserligen allt tydde på fattigdom, men der hvarje föremål, äfven det minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet.

      Minnchen dröjde qvar ända till middagen. Nog ville gumman att hon skulle stanna ännu längre, men detta kunde ej gå för sig, emedan gamle Arnold med oro väntade på sin sondotters hemkomst.

      "Nå", sade Minnchen då hon stod färdig att taga afsked, "hur är det med borgherren nu för tiden?"

      "Hvarför spörjer du så", inföll mor Annchen och betraktade forskande systerdottern.

      "Intet för någonting annat än att jag hört att han lär vara riktigt svår mot sine underhafvande."

      "Ja, det kan du allt lita på. Han är svår med besked, han! Ingenting är honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula på talet, "han skulle nog inte vara så elak, om inte slottsfogden satte i honom alla dumheterne."

      "Jaså, rödhåringen Fuchs."

      "Ja, just han. Vi kalla honom också för räfskinnet, och detta namn gör han skäl för. Jag har länge märkt, att han inte är att lita på, СКАЧАТЬ