Förrädarens lön. Åberg Johan Olof

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ till Rietu icke var någonting att blygas för, "hvarför gör ni mig denna fråga och det på ett så besynnerligt sätt?"

      "Derför, att jag icke gillar din kärlek till honom", svarade Pekka med tonvigt på sista ordet.

      "Hvarför då, fader?"

      "Derför… derför… ah, hvad tjenar det till att upprepa det", sade Pirrtiainen med en viss oro.

      "Jo, fader, jag vill veta det", utropade Elli och omfattade lifligt faderns arm. "Ni måste säga det."

      "Jaså, måste jag säga det?"

      "Ja."

      "Nåväl då", inföll Pekka med dyster stämma, och återtog sin häftiga gång, "Rietu och hans far stå i vägen för mina planer. Du känner dem", fortfor han och grep Elli våldsamt i armen, "och förbannad vare du, om du yppar ett halft ord om dem."

      Elli sprang tillbaka, hennes hjerta bultade våldsamt; hon lade båda händerna öfver bröstet liksom för att hämma de oroliga slagen.

      "Nåå", utbrast Pekka dystert, "inser du inte nu, hvarför jag ogillar din kärlek?"

      "Jag kan ej upphöra att älska honom", sade Elli, icke utan ansträngning.

      "Du måste", röt Pekka till och stampade i golfvet.

      "Nej, fader, jag kan icke."

      "Då förskjuter jag dig och…"

      "Håll", ropade Elli och sprang fram till den gamle, som dyster stod framför henne, "vid minnet af min moder, som ni älskade så högt, besvär jag er, att ni tager edra ord tillbaka."

      "Aldrig" svarade Pekka hotande, och hans mörka ögon glödde af en hatets eld. "Aldrig återtager jag mina ord."

      En hård strid utkämpades inom Elli; det var striden om kärleken till fadern eller till Rietu. Det blef för en stund tyst i stugan; till och med Pekka hade slagit sig ned på en stol och öfvertänkte, med ansigtet doldt i båda händerna, sina planer.

      "Fader", sade ändtligen Elli och hennes stämma var nu fastare, "jag kan ej svika min kärlek till Rietu, hellre…"

      "Tyst, flicka", dundrade Pirrtiainen och sprang upp. "Icke ett enda ord mer om den saken. Tyst."

      Elli drog sig darrande tillbaka, ty hon visste allt för väl, att fadern icke var att leka med, då han blef ond. Sedan hon förblifvit stum några minuter, ämnade hon just å nyo tilltala fadern, när dörren åter rycktes upp och en högväxt yngling inträdde.

      "God afton, fader Pekka", sade Rietu, i det han skakade snön ifrån sig, "jag har en helsning från far att tillföra eder."

      Pekka mumlade för sig sjelf några ord, hvilka ej kunde förnimmas af de andra. Härunder tog Rietu tillfället i akt att närma sig Elli och tillhviska henne några kärlekens ord.

      "Nå, hvad är det för en helsning du medför?" sade ändtligen Pekka, sedan han en stund med kufvad harm betraktat de unga, som tycktes helt och hållet hängifva sig åt sin kärlek. "Säg ut fort och stå inte och prata dumheter med flickan."

      En fin rodnad af förtrytelse uppsteg vid dessa Pirrtiainens skarpa ord på Rietus kinder. Han återhöll likväl de hårda ord, som han hade på tungan, och sade i stället:

      "Ryssen nalkas. Han bränner och härjar hvar han går fram. Det är nu fars och många andras önskan, att ni följer med, för att göra fienden afbräck annars…"

      Rietu tystnade och kastade en blick, full af smärta, på Elli, hvilkens hjerta bultade med hårdare slag vid afhörandet af Rietus ord.

      "Annars", upprepade Pekka försmädligt och satte båda händerna i sidorna, "hvad menar du med det der ordet?"

      Rietu teg en stund. Pekka upprepade sin fråga, och det nu i hotande ton.

      "Jo, annars blir ni ansedd som en förrädare." Dessa ord uttalade Rietu lågt och med sväfvande stämma. Fruktade han måhända, att någon obehörig lyssnare skulle finnas?

      Pekka teg en stund; han kämpade synbarligen med sig sjelf en hård kamp.

      Slutligen sade han med stränghet:

      "Helsa du din far och alla de andra, att Pekka Pirrtiainen går sin bana fram utan att bry sig om hvad andra tycka och göra. Du har mitt besked, och det är att jag icke följer er."

      "Far, far", utbrast Elli och störtade fram till den gamle, "betänk…"

      Den gamle gjorde en afvärjande rörelse med handen.

      "Betänk du sjelf hvad jag har sagt", afbröt han strängt.

      "Ja, det har jag betänkt", svarade Elli modigt.

      "Och det är?"

      "Att jag följer Rietu", utbrast den unga flickan och kastade sig i ynglingens armar. "Gud skall nog förlåta mig denna olydnad."

      Uttrycket i Pekkas ansigte var hotande, och han hade den förfärliga förbannelsen på sina läppar, men blef helt och hållet förstummad af öfverraskning, då Rietu och Elli, utan att bekymra sig om Pekkas vrede, störtade ut. En lång stund förgick, utan att han kunde tänka en enda redig tanke, men slutligen återfick hans själ den spänstighet, som den saknat under de förflutna ögonblicken.

      "De ha hotat mig", utbrast han och stampade i golfvet, "men jag skall visa dem, att Pekka Pirrtiainen alls icke fruktar deras hotelser."

      Det blef nu tyst i Pekkas stuga; ingen vänlig qvinnohand ordnade såsom förut, ty Elli hade begifvit sig till Rietus far. Hennes kärlek till Rietu var allt för stark, att den skulle kunna rubbas. Väl tyckte hon ibland, att hon gjorde orätt, då hon öfvergaf fadern, men hon hyste ändock den föreställningen, att hon, på den plats hon nu var, skulle kunna verka mera till faderns fördel, än om hon stannade qvar i hemmet, och detta var egentligen orsaken till, att hon för ögonblicket åsidosatte sina pligter såsom dotter. Om hon lyckades i sina ädla bemödanden att rädda fadern, eller icke, det tillhör just denna berättelse att lösa.

       II. Branden

      Det var påskdagsaftonen den 17 april 1808. I Siikajoki kyrkby och der omkring rådde stor liflighet, ity att de finska bataljonerna kommit dit. Skulle väl återtåget fortsättas längre norr ut, så frågade sig en hvar, men han, som på denna fråga skulle svara, nemligen Klingspor, han fanns icke vid hären. Feg som han var, hade han redan afrest mot norden, lemnande åt Adlercreutz, som efter drabbningen vid Pyhäjoki blifvit generaladjutant, att leda händelsernas gång. Ett hade Klingspor, sin vana trogen, dock förständigat Adlercreutz, och det var att genast retirera, så fort fienden envist trängde på. Det är sorgligt, men sant: dagens lösen var detta enahanda: tillbaka! Skulle äfven nu denna lösen utdelas?

      Vi förflytta oss till en sprakande lägereld invid Siikajoki kyrkmur. Vid elden, som flitigt underhölls, lågo tvenne björneborgska soldater och samtalade ifrigt. Ett litet stycke ifrån dem fanns en annan bivuak, der några officerare af olika regementen samspråkade. Och hvilket ämne skulle väl afhandlas, om icke just kriget.

      "Du, Jussi", sade den äldre soldaten och upplyfte hufvudet samt betraktade skarpt kamraten, "har du hört, att fältmarskalken vägrat bönderna gevär?"

СКАЧАТЬ