Urantiaboken. Urantia Foundation

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ

      32:4.7 (363.5) Riktaren i människans inre är ett av Guds enskilda men förenade sätt för kontakt med varelserna i hans närapå oändliga skapelse. Sålunda manifesterar han som är osynlig för den dödliga människan sin närvaro, och om han kunde skulle han visa sig för oss även på andra sätt, men en sådan vidare uppenbarelse är inte gudomligt möjlig.

      32:4.8 (363.6) Vi kan se och förstå den mekanism med vilken Sönerna får tillgång till ingående och fullständig kunskap om de universer som hör till deras välde; men vi kan inte helt förstå de metoder som gör Gud så fullt och personligt förtrogen med detaljerna i universernas universum, fastän vi åtminstone kan uppfatta den farled längs vilken den Universelle Fadern kan få information om och manifestera sin närvaro för varelserna i sin ofantliga skapelse. Via personlighetsströmkretsen är Fadern medveten om — har personlig kunskap om — alla varelsers alla tankar och handlingar i alla system i alla universer i hela skapelsen. Fastän vi inte till fullo kan förstå denna teknik för Guds gemenskap med sina barn kan vi känna oss styrkta i förvissningen om att ”Herren känner sina barn”, och att han för var och en av oss ”tar i beaktande var vi föddes".

      32:4.9 (363.7) I ditt universum och i ditt hjärta är den Universelle Fadern närvarande, andligt talat, genom en av den centrala boningens Sju Härskarandar och i synnerhet genom den gudomliga Riktaren som lever, verkar och väntar i djupet av det dödliga sinnet.

      32:4.10 (363.8) Gud är inte en självcentrerad personlighet; Fadern distribuerar sig själv frikostigt till sin skapelse och till sina skapade. Han lever och verkar inte endast i Gudomarna, utan också i sina Söner som han anförtror utförandet av allt som är gudomligt möjligt för dem att göra. Den Universelle Fadern har sannerligen avstått från varje uppgift som det är möjligt för en annan varelse att utföra. Och detta är alldeles lika sant om den dödliga människan som om Skaparsonen som styr i Guds ställe i högkvarteret i ett lokaluniversum. Sålunda ser vi hur den Universelle Faderns ideal och oändliga kärlek förverkligas.

      32:4.11 (364.1) I denna Faderns universella utgivning av sig själv har vi rikligt med bevis för både storheten och storsintheten i hans gudomliga natur. Om Gud har undanhållit någonting av sig själv från den universella skapelsen, då utger han från denna rest med överflödande generositet Tankeriktare till de dödliga i världarna, tidens Mysterieledsagare som så tålmodigt dväljs i de dödliga kandidaterna för evigt liv.

      32:4.12 (364.2) Den Universelle Fadern har utgjutit sig själv för att, så att säga, berika all skapelse med innehav av personlighet och potential för andlig uppnåelse. Gud har givit sig själv till oss så att vi skulle kunna vara såsom han, och av makt och härlighet har han reserverat för sig själv endast det som är nödvändigt för att upprätthålla allt det som han av kärlek till sålunda har avhändat sig allting annat.

5. Det eviga och gudomliga syftet

      32:5.1 (364.3) Det finns en stor och ärorik avsikt med universernas marsch genom rymden. Allt ert dödliga kämpande är inte förgäves. Vi har alla del i en ofantlig plan, ett jättelikt företag, och det är företagets omfattning som gör det omöjligt att se särskilt mycket av det vid en enda tidpunkt eller under ett enda liv. Vi är alla en del av ett evigt projekt som Gudarna övervakar och utarbetar. Hela den förunderliga och universella mekanismen rör sig majestätiskt genom rymden till musiken från takten i den infinita tanken och det eviga syftet hos det Första Stora Ursprunget och Centret.

      32:5.2 (364.4) Den eviga Gudens eviga syfte är ett högt andligt ideal. Tidens händelser och den materiella tillvarons strider är endast tillfälliga byggnadsställningar som för över till den andra sidan, till den andliga verklighetens och den himmelska tillvarons utlovade land. Naturligtvis finner ni dödliga det svårt att fatta idén om ett evigt syfte; det är så gott som omöjligt för er att förstå evighetens tanke, någonting som aldrig börjar och aldrig slutar. Allt som är bekant för er har ett slut.

      32:5.3 (364.5) När det gäller ett enskilt liv, livstiden för en värld eller tideräkningen för något händelseförlopp ser det ut som om vi hade att göra med en isolerad tidsperiod; allting ser ut att ha en början och ett slut. Och det förefaller som om en serie sådana erfarenheter, liv, tidsåldrar eller epoker arrangerade efter varandra utgjorde en rak sträcka, en isolerad tidshändelse som för ett ögonblick glimtar till över evighetens oändliga ansikte. Men när vi betraktar allt detta bakom scenen antyder en vidare synvinkel och en mera fullständig förståelse att en sådan förklaring är otillräcklig, lösryckt och helt olämplig för att kunna förklara tidens händelser och i övrigt korrelera dem med evighetens underliggande syften och grundläggande reaktioner.

      32:5.4 (364.6) Det förefaller mig mera lämpligt att som en förklaring för det dödliga sinnet föreställa sig evigheten som en cykel och det eviga syftet som en ändlös cirkel, en evighetens cykel på något sätt synkroniserad med tidens övergående materiella cykler. När det gäller tidens sektorer som är förenade med och bildar en del av evighetens cykel tvingas vi inse att sådana temporära epoker föds, lever och dör alldeles som tidens temporära varelser föds, lever och dör. Då de flesta människor inte har lyckats uppnå andenivån för fusion med Riktaren dör de, emedan dödens metamorfos utgör det enda möjliga förfarande varigenom de kan undkomma tidens fjättrar och den materiella skapelsens bojor och därmed få förmågan att hålla jämna andliga steg med evighetens framskridande procession. Sedan ni har överlevt tidens och den materiella tillvarons liv på prov blir det möjligt för er att fortsätta vidare i kontakt med och rentav som en del av evigheten och för evigt kretsa runt med rymdens världar i de eviga tidsåldrarnas cirkel.

      32:5.5 (365.1) Tidens sektorer är som glimtarna av personligheten i tidsbunden form; de framträder för en period och försvinner sedan från människans synkrets, bara för att ånyo framträda som nya aktörer och fortsättande faktorer i det högre livet i ändlöst kretsande runt den eviga cirkeln. Evigheten kan knappast uppfattas som en rak sträcka med beaktande av att vi tror att universum är avgränsat och rör sig i en vid elongerad cirkel runt den Universelle Faderns centrala boplats.

      32:5.6 (365.2) Uppriktigt sagt är evigheten ofattbar för tidens finita sinne. Ni kan helt enkelt inte fatta den; ni kan inte förstå den. Jag kan inte helt visualisera den, och även om jag kunde skulle det vara omöjligt för mig att förmedla min uppfattning till människans sinne. Trots det har jag gjort mitt bästa för att beskriva någonting av vårt synsätt, berätta för er något om hur vi förstår de eviga tingen. Jag försöker hjälpa er att kristallisera era tankar om dessa värden som är infinita till sin natur och eviga till sin betydelse.

      32:5.7 (365.3) Gud har i sitt sinne en plan som omfattar varje varelse i alla hans vidsträckta domäner, och denna plan är ett evigt syfte till gränslösa möjligheter, obegränsade framsteg och ändlöst liv. Och de oändliga skatterna från en sådan makalös karriär finns för er att sträva efter!

      32:5.8 (365.4) Evighetens mål är framöver! Äventyret att uppnå gudomligheten ligger framför er! Loppet för att vinna fulländning pågår! Den som vill, får komma med, och en säker seger skall kröna varje människovarelses ansträngningar vilken vill löpa trons och tillitens lopp och vid varje steg på vägen förlita sig på Riktarens ledning och guidningen från Universumsonens goda ande, som så frikostigt har utgjutits över allt kött.

      32:5.9 (365.5) [Framfört av en Mäktig Budbärare tillfälligt knuten till det Suprema Rådet i Nebadon och anvisad till detta uppdrag av Gabriel från Salvington.]

      Urantiaboken

СКАЧАТЬ