För evigt och för alltid. Софи Лав

Чтение книги онлайн.

      KAPITEL TRE

      Emily såg när Trevor marscherade bort i massan av människor.

      Så snart han var borta vände Daniel sig till Emily med ett ansikte djupt av oro. "Är du okej?"

      Emily kunde inte hjälpa sig själv. Hon sjönk ihop mot hans breda bröst och pressade in ansiktet i hans skjorta. "Vad ska jag göra?" flämtade hon. "Skatterna kommer att förstöra min verksamhet innan den ens börjat."

      ”Verkligen inte,” sade Daniel. ”Jag kommer inte låta det hända. Trevor Mann visade aldrig något intresse för din egendom förrän du dykte upp och förvandlade den till något eftertraktat. Han är bara avundsjuk på hur mycket bättre ditt hus är än hans.”

      Emily försökte skratta åt hans skämt men kunde bara få fram ett harklande. Tanken på att lämna Daniel och flytta tillbaka till New York helt misslyckad tyngde ner henne.

      "Men han har rätt," sade Emily. "Denna B&B kommer aldrig att fungera."

      "Säg inte så," sade Daniel. ”Allt kommer att lösa sig. Jag tror på dig."

      "Gör du?" sade Emily. "För jag tror knappt på mig själv."

      "Tja, kanske är det dags att börja."

      Emily tittade upp i Daniels ögon. Hans allvarliga uttryck fick henne att känna att hon verkligen kunde det.

      "Du," sade Daniel med busiga ögon. "Jag har något jag vill visa dig."

      Daniel verkade inte avskräckt av hennes trumpenhet. Han grep hennes hand, drog henne genom folkmassan och ledde henne i riktning mot marinan. Tillsammans gick de ner till bryggorna.

      ”Ta-da!” utropade Daniel och gestikulerande till den vackert restaurerade båten som guppade i vattnet.

      Förra gången Emily såg båten hade den varit knappt sjövärdig. Nu glittrade den som ny.

      "Jag kan inte tro det," stammade hon. "Har du fixat båten?"

      Daniel nickade. ”Japp. Jag har lagt ner mycket svett och tårar på den.”

      "Jag kan se det," sade Emily.

      Hon kom ihåg hur Daniel hade berättat för henne att han hade nått någon form av mental barriär när det kom till att återställa båten, att han inte visste varför men han kände att han inte kunde arbeta med den. Att se den nu gjorde Emily bortom stolt, inte bara på grund av hur vackert han hade återställt den utan för att han hade lyckats arbeta igenom de problem som hade hållit honom tillbaka. Hon svarade på hans leende och kände ett sting av lycka inuti sig.

      Men samtidigt kände hon en sorg, för här var ännu en form av transport som kunde ta honom bort från henne. Från hans långa motorcykelturer uppe i klipporna, till sina resor till närliggande städer i sin bil, var Daniel alltid på väg någonstans. Att han ville se världen, utforska, var så uppenbart för henne. Hon visste att Daniel förr eller senare skulle behöva lämna Sunset Harbour. Huruvida hon skulle lämna med honom när tiden kom var något Emily ännu inte hade tänkt ut.

      Daniel gav henne en lätt knuff. "Jag borde säga tack."

      "Varför?" sade Emily.

      "För motorn."

      Det hade varit Emily som hade köpt honom den nya motorn, som ett tack för all den hjälp han hade gett henne med att göra hennes B&B redo, liksom ett försök att uppmuntra honom att återställa båten.

      "Inga problem," sade Emily och undrade nu om gåvan skulle slå tillbaka på henne. Om Daniels längtan att lämna skulle antändas nu när båten var restaurerad.

      "Så," sade Daniel och gestikulerande mot båten, "som ett tack, tycker jag att du borde följa med mig på båtens första resa."

      "Jaha..." sade Emily, skrämd över förslaget. “Vill du åka på en båttur? Nu?” Hon menade inte att låta så chockad.

      "Såvida du inte vill", sade Daniel och kliade sig besvärat i nacken. "Jag tänkte bara att vi kunde ha en dejt."

      "Ja, visst," sade Emily.

      Daniel hoppade ner i båten och räckte ut handen. Emily tog den och tillät honom att leda henne ner. Båten gungade under henne och fick henne att vingla.

      Daniel fick igång motorn och tog ut båten ur hamnen. De korsade det glittrande havet. Emily tog djupa andetag av havsluften och såg på när Daniel styrde dem över vattnet. Han såg ut att känna sig hemma i båten, precis som hans motorcykel verkade det bli en förlängning av han själv. Daniel var den typen av man som ständigt var i rörelse, och när hon tittade på honom nu såg Emily hur levande och lycklig han blev när han var ute på äventyr.

      Tanken gjorde henne ännu mer melankolisk. Daniels önskan att utforska världen var mer än bara en dröm; det var en nödvändighet. Det fanns inte en chans att han skulle kunna stanna kvar i Sunset Harbor länge till. Hon hade inte bestämt för hur länge hon skulle stanna heller. Kanske var deras förhållande dömt till döden. Kanske skulle det bara bli en flyktig sak, ett perfekt ögonblick fångat i tid. Tanken fick Emilys mage vända sig av förtvivlan.

      "Vad är det som är fel?" frågade Daniel. "Du är inte sjösjuk eller?"

      "Kanske lite," ljög Emily.

      "Tja, vi är nästan framme," tillade han och pekade framåt.

      Emily tittade upp och såg att de var på väg mot en liten ö som inte hade mer än ett par träd och en övergiven fyr. Emily satte sig upp, plötsligt förvånad.

      "HERREGUD!” СКАЧАТЬ