Nästan borta. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ Hon såg ned och fann svullna utslag över hela armarna, där buskarnas löv hade snuddat vid henne. Då skrek Ella till.

      ”Mitt knä svider!”

      Hennes hud svällde upp med nässelutslag, djupt röda i kontrast till hennes mjuka, bleka hy.

      Cassie duckade för sent och en lövig kvist drog henne rakt över ansiktet. Med ens spred sig svidandet och hon utbrast av smärta.

      Bakom sig hörde hon Antoinettes gälla, upphetsade skratt.

      ”Håll ansiktet mot min axel,” beordrade Cassie och höll armarna beskyddande om den unga flickan. Med ett djupt andetag vadade hon igenom buskaget och sköt förblindat undan de stickande löven tills de nådde en öppning i skogen.

      Antoinette skrek av glädje och vek sig dubbel över en trädstam som låg längs marken. Marc gjorde detsamma, smittad av hennes munterhet. Ingendera verkade bry sig om Ellas upprörda tårar.

      ”Du visste att det fanns giftsumak där!” anklagade Cassie henne samtidigt som hon släppte ned Ella.

      ”Brännässlor,” rättade Antoinette och brast sedan ut i ännu en explosion av skratt. Det fanns ingenting vänligt i ljudet—det var ren skadeglädje. Hon visade sitt sanna jag som var fullständigt obarmhärtigt.

      Cassies egen ilska överraskade henne. För ett ögonblick ville hon ingenting annat än att slå Antoinettes sluga, fnittrande ansikte så hårt hon kunde. Styrkan i hennes raseri skrämde henne. Hon gick fram och höjde handen innan hon återfann sinnet och genast sänkte den igen, i chock över vad hon nästan hade gjort.

      Hon vände sig bort, öppnade ryggsäcken och grävde efter den enstaka vattenflaskan de hade tagit med. Hon gned kallt vatten över Ellas knä och sin egen hud i hopp om att det skulle lindra svidandet, men varje gång hon rörde svullnaderna verkade hon göra saken värre. Hon såg sig omkring efter en vattenkran eller fontän där hon kunde låta vattnet strila fritt över utslaget.

      Det fanns dock ingenting. Skogen var inte den familjevänliga destinationen hon hade förväntat sig. Det fanns inga bänkar, inga anslagstavlor. Inga sopkorgar, kranar, fontäner. Inga riktiga stigar. Bara den uråldriga, mörka skogen med massiva bokträd, furor och granar som höjdes över tuvorna på marken.

      ”Vi måste gå hem nu,” sa hon.

      ”Nej,” protesterade Marc, ”Jag vill utforska.”

      ”Det här är ingen säker plats att utforska. Det finns inte ens en stig. Och det är för mörkt. Du borde ta på dig jackan innan du blir förkyld.”

      ”Ingen förkylning hinner ikapp mig!” Med ett busigt anlete pilade han iväg, sicksackade kvickt mellan träden.

      ”Helvete!” Cassie rusade efter honom. Hon bet ihop tänderna när kvistar och grenar rev hennes inflammerade armar. Han var mindre och snabbare än henne och hans skratt retade henne när han dök in under buskarna.

      ”Marc, kom tillbaka!” ropade hon.

      Hennes ord verkade bara egga på honom. Hon följde envist efter honom, hoppades att han skulle bli trött eller helt enkelt ge upp.

      Hon hann till slut ikapp honom när han stannade för att hämta andan och sparka på grankottar. Hon grep tag i hans arm innan han hann fly igen.

      ”Det är ingen lek. Ser du, det är en ravin där framme.” Marken vek sig brant nedåt och längre fram hördes ett vattendrag.

      ”Nu går vi tillbaka. Det är dags att vända hem.”

      ”Jag vill inte gå hem,” muttrade Marc och släpade fötterna efter sig bakom henne.

      Inte jag heller, tänkte Cassie, och kände ett plötsligt medlidande.

      När de kom tillbaka till skogsöppningen var Antoinette den enda där. Hon satt på sin hopvikta jacka och flätade håret över axeln.

      ”Var är din syster?” frågade Cassie.

      Antoinette såg upp på henne, till synes obekymrad.

      ”Hon såg en fågel efter att du stack och ville kolla närmare på den. Jag vet inte vart hon gick.”

      Cassie stirrade förfärat på Antoinette.

      ”Varför följde du inte med henne?”

      ”Du sa inte åt mig att göra det,” sa Antoinette med ett svalt leende.

      Cassie andades tungt, försökte kontrollera vågen av ilska som kom tillbaka. Antoinette hade rätt. Hon borde inte ha övergett barnen utan att varna dem om att gå iväg.

      ”Åt vilket håll gick hon? Säg exakt var du såg henne sist.”

      Antoinette pekade. ”Ditåt.”

      ”Jag går och letar efter henne.” Cassie kämpade med att hålla tonen lugn. ”Stanna här med Marc. Gå inte—inte—ifrån den här öppningen. Och låt inte din bror försvinna ur din syn. Förstått?”

      Antoinette nickade frånvarande och kammade fingrarna genom håret. Cassie kunde bara hoppas att hon skulle göra som hon blivit tillsagd. Hon gick dit Antoinette hade pekat och höll händerna som en tratt runt munnen.

      ”Ella?” ropade hon så högt hon kunde. ”Ella?”

      Hon väntade, hoppades att ett svar eller fotsteg skulle höras, men fick ingen respons. Allt hon hörde var det vaga rasslandet av löv som kittlades av vinden.

      Kunde Ella ha kommit långt nog att inte höra henne ropa? Eller hade något hänt henne?

      Panik övertog hennes kropp och hon började springa.

      KAPITEL SJU

      Cassie sprang djupare in i skogen, flög fram mellan träden. Hon skrek ut Ellas namn, bönade efter ett svar. Ella kunde vara var som helst; det fanns ingen markant stig för henne att följa. Skogen var mörk och kuslig, vinden tog hårdare tag och träden verkade dämpa hennes rop. Ella kunde ha fallit ned i en ravin eller snubblat och slagit i huvudet. Hon kunde ha kidnappats av en luffare. Vad som helst kunde ha hänt henne.

      Cassie gled ned för mossiga backar och stapplade över trädrötter. Hennes ansikte revs upp på hundratals olika ställen och hennes hals var öm från allt skrikande.

      Till slut stannade hon upp för att hämta andan. Svetten kändes kall och klibbig under vindens beröring. Vad skulle hon göra nu? Det började bli mörkt. Hon kunde inte ödsla mer tid åt att leta utan att sätta dem i fara allihop. Handelsträdgården var det närmaste stället med en telefon, om det fortfarande var öppet. Hon kunde stanna till där, berätta för butiksbiträdet vad som hade hänt och be om att få ringa polisen därifrån.

      Det kändes som hundratals år passerade under tiden hon sökte sig tillbaka dit hon kommit från—och hundratals felvändningar. Hon bad att de andra satt kvar där hon hade lämnat dem. Och hon hoppades bortom allt hopp att Ella hade hittat tillbaka på egen hand.

      När СКАЧАТЬ