Om hon visste. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

      KAPITEL TVÅ

      Efter att hon tog pension hade Kate flyttat tillbaka till Richmond i Virginia. Hon hade växt upp i den lilla staden Amelia, drygt fyrtio minuter från Richmond, men hade gått högskola precis i kanten av stadskärnan. Hon spenderade sina första år på VCU där hon till en början siktade på en konstexamen—av alla ting. Tre år senare fann hon inom sig en fallenhet för kriminologi genom en av sina extrakurser i psykologi. Det ledde henne längs en slingrande väg med Quantico och en trettioårig, ärofylld karriär som slutdestination.

      Nu fann hon sig bakom ratten på en av de familjära vägarna i Richmond. Hon hade bara besökt Debbie Meades hus en gång förut men mindes exakt var det var. Hon mindes för att hon hade avundats omgivningen; huset var en gammaldags byggnad bland gatorna i centrum som omringades av träd i stället för gatlampor och höghus.

      Höstlöv låg som ett täcke över Debs gata, strödd från almträden som lutade sig över den. Kate fick parkera tre gator bort eftersom alla platser runt huset redan var tagna av Debs familj och vänner.

      Kate försökte övertyga sig själv om vilken dum idé det var medan hon gick längs trottoaren mot huset. Visst, hon tänkte göra besök i form av en vän—även om Jane och Clarissa, till skillnad från henne, hade bestämt sig för att vänta tills senare på eftermiddagen för att ge Deb lite andrum—men det fanns något djupare i Kates intentioner, utöver detta. Hon hade letat efter något att hitta på under de senaste månaderna, något bättre och mer meningsfullt att fylla sina dagar med. Hon hade ofta drömt om att få frilansa för byrån på något vis, kanske bara med enkla efterforskningsuppgifter.

      Även de allra minsta kopplingarna till sitt före-detta jobb jagade upp henne. Hon var inkallad nästa vecka för att vittna inom en villkorlig frigivningsförhandling och såg visserligen inte fram emot att behöva se gärningsmannen i ögonen igen, men att bara få dyka tillbaka ned i sitt arbete—om än för en kort, kort stund—var guld värt.

      Men det var nästa vecka. Nästa vecka kändes som en evighet bort.

      Hon såg upp på Debbie Meades veranda. Hon visste inom sig varför hon egentligen var här. Hon ville hitta svar på några av frågorna som stormade i hennes huvud. Kate kände sig självisk, som om hon utnyttjade sin väns förlust för att doppa tårna i vattnet hon inte hade svalkat sig i på över ett år. Denna situation handlade om en nära vän, vilket gjorde saker och ting lite krångligare. Men agenten inuti henne hoppades att det kunde utvecklas till något annat. Vännen inuti henne, däremot, varnade för hur riskfyllt det kunde vara, och de båda tillsammans undrade om det kanske vore bäst att bara fantisera om en comeback till jobbet.

      Det kanske är precis det jag gör, tänkte hon när hon tog stegen upp för trappan till familjen Meades hus, och ärligt talat var hon inte säker på vad hon tyckte om det.

      Hon knackade försiktigt på dörren och den öppnades hastigt av en äldre dam Kate inte kände till.

      ”Är du familj?” frågade kvinnan.

      ”Nej,” svarade Kate, ”Bara en nära vän.”

      Kvinnan fingranskade henne ett ögonblick innan hon släppte förbi henne. Kate steg på, gick igenom hallen och nådde vardagsrummet, som var fyllt med dystra människor i en ring runt en ensam person i en fåtölj. Personen i fåtöljen var Debbie Meade. Kate kände igen mannen som stod vid hennes sida och pratade med en annan man; det var Jim, hennes make.

      Kate gick taffligt in i vardagsrummet och direkt fram till Deb. Utan att ens ge henne en sekunds förberedelse lutade sig Kate ned och kramade om henne.

      ”Jag är så hemskt ledsen, Deb,” sa hon.

      Deb var uppenbart dränerad från allt gråtande och orkade inte mer än att nicka mot Kates axel. ”Tack för att du kom,” viskade hon. ”Kan du möta mig i köket om några minuter?”

      ”Självklart.”

      Kate släppte taget, rätade på sig och nickade åt de personer runtom som hon kände igen. Hon blev snabbt obekväm och letade sig ut till hallen igen, där den slutade och köket började. Köket var tomt på människor men fullt med assietter och glas som fikats på för någon stund sedan. Några pajer stod på diskbänken tillsammans med skinkrullar och annan plockmat. Kate började automatiskt att plocka ihop stöket och handdiska fat och bestick.

      En stund senare kom Jim Meade in i köket. ”Det behöver du inte göra,” sa han.

      Kate vände sig för att se på honom. Han var synligt trött och omåttligt sorgsen. ”Jag vet,” sa hon, ”Jag kom för att visa stöd men stämningen verkade rätt tung i vardagsrummet, så jag visar stöd genom att diska.”

      Han nickade men såg mer ut som att han skulle nicka till och somna helt. ”Ja, en av våra vänner sa att hon såg en kvinna komma upp mot gården för nån minut sedan. Jag är glad att det var du, Kate.”

      Kate såg en annan person komma mot dem bakom Jim med samma utmattade och förtvivlade uppsyn. Deb Meades ögon var puffiga och röda från tårar. Hennes hår var trassligt och när hon försökte le mot Kate tycktes leendet lossna med en gång.

      Kate lade ned porslinet hon höll i, torkade snabbt händerna på en handduk vid diskhon och närmade sig sin vän. Hon var inte den mest kramgoda personen men hon visste när någon behövde omfamnas. Hon förväntade sig att känna Deb gråta mot henne men det enda som mötte hennes kram var Debs slappa tyngd.

      Hon har förmodligen gråtit ut all sin styrka, tänkte Kate.

      ”Jag hörde om det först i morse,” sa Kate, ”Jag beklagar verkligen, Deb. Båda två,” sa hon och slängde ett öga på Jim.

      Han nickade bekräftande och blickade ut i hallen. När han såg att ingen lurade där ute och förstod att gästernas mumlande fortfarande kom från vardagsrummet, tog han ett steg mot Kate. Hon och Deb släppte taget om varandra.

      ”Kate, vi måste be dig om nånting,” halvviskade han.

      ”Och snälla,” sa Deb med ett hårt tag om Kates hand, ”Låt oss prata klart innan du säger nej.”

      Kates hjärta brast en aning när hon kände hur Debs hand darrade.

      ”Polisen har ingen aning om vem som gjorde det,” sa Deb. Plötsligt förvandlades hennes utmattning till något som liknade СКАЧАТЬ