Grannen. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ breven inskjutna under ytterdörren, kände hon ångest varje gång hon spenderade för lång tid på en offentlig plats. Det var alldeles för enkelt att föreställa sig att personen som hade skrivit breven till henne också förföljde henne. Även när hon jobbade brukade hon undra om brevskrivaren satt i baren, med en drink hon precis hade serverat. När hon var ute och hämtade sin kinamat, följde han efter henne, redo att äntligen attackera henne när hon gick tillbaka till sin bil?

      Hon lyckades ta sig till mataffären utan att någonting gick snett, och skyndade sig in i butiken. Hon nästan sprang mellan hyllorna med sin kundvagn, fortfarande orolig över vad som kunde ske. Brevskrivaren kunde också vara därinne, kanske övervakade han henne när hon gick mellan hyllorna, kanske kunde han se henne klart och tydligt när hon stod i grönsaksavdelningen, eller framför hyllan med alla frukostflingor.

      Detta var dagen efter att Martin hade chockat henne med sin aggressivitet och rädslan hade greppat tag i henne allt starkare. Paranoian växte var minut, så hon sänkte på huvudet och gick med uppskjutna axlar för att ingen skulle känna igen henne. För att se hennes ansikte skulle man verkligen behöva anstränga sig.

      Hon hatade att hon var så här. Hon hade alltid haft sådana här problem, och det var därför hon aldrig brukade dejta någon längre än en månad. Hon visste att hon hade fått ett rykte om sig att vara något av en slampa här i Pinecrest under skoltiden, men det var inte för att hon tyckte att det var kul att knulla runt. Det var bara så att när hon väl kände sig bekväm nog att ligga med en kille, började hon också föreställa sig det värsta.

      Då gjorde hon slut, var för sig själv ett tag för att återhämta krafterna, sedan började hon om från början igen.

      Hon hade blivit lite lugnare sedan hon kom tillbaka till Pinecrest för några år sedan. Hon hade lämnat Boston och det kändes som att hon hade dragit sig tillbaka... men det var ok. Hon hade valt en välbekant plats. Det svåraste var att vänja sig vid den stillastående dejtingscenen. Det hade varit ok i början, även om hon hade lyckats sabba varje relation hon hade påbörjat. Det var därför bråket med Martin hade påverkat henne så starkt.

      Men det var så klart en av nackdelarna med Pinecrest; alldeles för många kom ihåg henne och Chloe. De kom ihåg hur de stackars små Fine-flickorna hade hamnat hos sina morföräldrar efter att deras mamma hade dött och deras pappa hamnat i fängelse.

      “Danielle, är det du?”

      Hon vände sig om mot rösten, skärrad. Hon hade varit så djupt försjunken i sina tankar att hon hade råkat blotta sitt ansikte när hon sträckte sig upp mot en kartong Froot Loops. Hon stod öga mot öga med en kvinna från det förflutna - kvinnan såg väldigt bekant ut, men hon kunde inte riktigt placera henne.

      “Kommer du inte ihåg mig?” frågade kvinnan, som om hon inte visste om hon var road eller stött. Hon var nog fyrtiofem, kanske femtio. Och nej, Danielle kunde inte komma ihåg den här kvinnan.

      “Jag antar att du inte minns mig”, sa kvinnan. “Du var väl bara tretton eller fjorton när jag såg dig sist. Mitt namn är Tammy Wyler. Jag var kompis till din mamma.”

      “Just det”, sa Danielle. Hon kom inte ihåg den här kvinnan överhuvudtaget, men namnet lät bekant. Danielle tänkte att hon antagligen var den enda vännen som hade besökt hennes morföräldrar året efter hennes mammas död.

      “Jag kände knappt igen dig”, sa Tammy. “Ditt hår är... mörkare.”

      “Ja”, sa Danielle utan någon större entusiasm. Hon antog att hon precis hade påbörjat sin rebelliska period sist Tammy Wyler hade sett henne. På den tiden, när hon var tretton eller fjorton år gammal, brukade hon köra med rosa hår och svarta slingor. Nu var det korpsvart, och även om hon visste att det var en något utdaterad stil, kändes det fortfarande som att det passade henne perfekt.

      “Jag visste att du skulle komma tillbaka hit en vacker dag men, tja... jag vet inte. Det blev inte så att jag kollade upp var du befann dig någonstans. Du flyttade väl till Boston ett tag, stämmer det?”

      “Stämmer.”

      “Åh, och så hörde jag att Chloe har kommit tillbaka till stan också. Hon köpte ett hus nära Lavender Hills, eller hur?”

      “Japp, hon har kommit tillbaka”, sa Danielle, redan less på detta kallprat och skitsnack.

      “En fågel viskade i mitt öra att hon bor ett par hus ifrån en tjej ni gick på gymnasiet med. Jag bor faktiskt bara ett par gator bort.”

      Stackars Chloe, tänkte Danielle.

      “Åh, och berättade hon om kvartersfesten?” frågade Tammy, uppenbarligen oförmögen att hålla käften längre än tre sekunder åt gången.

      “Det gjorde hon”, sa Danielle. Hon hoppades att Tammy skulle fatta hinten och inse att hon inte en person man kunde stå och småsnacka med inne i matbutiken.

      Det uppstod en kort tystnad och då var det som att polletten äntligen trillade ned. Hon tittade omkring sig lite olustigt och avslutade samtalet små smidigt hon bara kunde. “Jaha, jag hoppas att du kommer på festen. Det var kul att se dig, Danielle.”

      “Ja, detsamma”, sa Danielle.

      Hon böjde genast ner huvudet igen och drog upp axlarna, när hon fortsatte ner med kundvagnen förbi hyllan med frukostflingorna. Hon behövde skynda sig ut ur butiken snabbare än någonsin och tillbaka hem till lägenheten - inte bara på grund av hennes vanliga paranoia, men det kändes ännu värre nu, efter det obehagliga mötet med Tammy Wyler.

      Hon plockade snabbt ihop resten av varorna och krockade nästan med en äldre dam i mejeriavdelningen. Hon valde självutcheckningen (varför handskas med snacksaliga kassörer om man inte behövde) och skyndade sig ut till bilen. När hon kom ut i friska luften kändes det genast lite bättre. Visst, mannen som skrev breven kanske satt och väntade i en av bilarna på parkeringen. Kanske hade han följt efter henne in i matbutiken och hört hennes pinsamma samtal med Tammy.

      Hon lade in kassarna i baksätet och startade bilen. Innan hon hade backat ut från parkeringsplatsen ringde telefonen. Hon såg Martins namn på skärmen och svarade utan att tveka. Om han hade ringt för att bråka så var hon redo. Om han ringde för att be om ursäkt så funkade det också. Ärligt talat ville hon bara få prata med någon hon kände.

      Hon svarade med ett enkelt, “Tja.”

      “Tja, Danielle”, sa Martin. “Du, jag är skyldig dig en sådan jävla stor ursäkt för igår kväll. Och inte bara för att jag blev hårdhänt. Jag skulle inte ha reagerat så konstigt för det där med mobilen. Det är bara det att det går åt helvete med en del grejer på jobbet. Det var det meddelandena handlade om. Jag visste det så snart det började plinga. Jag ville inte låta det sabba kvällen igår. Fattar du vad jag menar?”

      “Ja, visst. Men det konstiga är att du inte bara sa som det var, igår kväll.”

      “För att jag är dum i huvudet”, sa han. “Jag ville inte att du skulle veta att jag är nära att förlora jobbet. Och när du började skämta så tog jag det på fel sätt. Danielle…jag har aldrig gjort en kvinna illa. Snälla tro mig när jag säger det. Och att jag tog tag i dig så där igår... Herregud, jag är så ledsen för det.”

      Hon sa ingenting. Hon hade en del blåmärken på armarna och СКАЧАТЬ