Förutbestämd . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

      KAPITEL SEX

      Caitlin flög över det idylliska landskapet Umbrien, passerade över kullar och dalar, tittandes på det grönskande landskapet i det tidiga morgonljuset. Utspritt under henne var små jordbrukssamhällen och små stenstugor omgivna av hundratals hektar mark, rök stigande från deras skorstenar.

      När hon rörde sig norrut, förändrades landskapet, och ändrades till bergen och dalarna i Toscana. Så långt hon såg fanns det vingårdar, planterade i böljande kullar, och arbetstagare med stora stråhattar redan på jobbet, som tog hand om vinrankorna tidigt på morgonen. Detta land var otroligt vackert, och en del av henne önskade att hon bara kunde landa här, slå sig ner och göra sig hemma i någon av dessa små stugor.

      Men hon hade arbete att göra. Hon fortsatte att flyga längre norrut, och höll Rose tätt, hopkrupen inne i hennes tröja. Caitlin kunde känna att Venedig närmade sig, och hon kände sig dragen till det. Ju närmare hon kom, ju mer kunde hon känna hennes hjärtslag i väntan; hon kunde redan känna av människorna där hon en gång känt. Hon var fortfarande osäker om vem. Hon kunde fortfarande inte känna av om Caleb var där, eller om han ännu var vid liv.

      Caitlin hade alltid drömt om att åka till Venedig. Hon hade sett bilder på dess kanaler, gondoler, och hade alltid trott sig komma dit en dag, kanske med någon hon älskade. Hon hade till och med föreställa sig att bli friad till på en av gondolerna. Men hon hade aldrig förväntat sig att åka så här.

      När hon flög och flög, och komm allt närmare, slog det henne att det Venedig hon skulle besöka nu, år 1790, kunde vara mycket annorlunda från det Venedig hon hade sett bilder av på 2000-talet. Det skulle förmodligen vara mindre än hon trott, mindre utvecklat, mer lantligt. Hon föreställde sig också att det inte skulle vara så trångt.

      Men hon insåg snart att hon inte kunde ha mer fel.

      När Caitlin äntligen nått utkanten av Venedig, var hon chockad över att se, även från denna höjd, att staden under henne var förbluffande lik bilderna från modern tid. Hon kände igen den historiska, berömda arkitekturen, alla små broar, samma vändningar i kanalerna. I själva verket var hon chockad att inse att Venedig 1790 var inte, åtminstone till utseendet, olikt det Venedig från 2000-talet.

      Ju mer hon tänkte på det, desto mer logiskt var det. Venedigs arkitektur var inte bara 100 eller 200 år gammal: det var hundratals år gamla. Hon mindes en historia lektion, i en av hennes många gymnasieskolor, undervisning om Venedig, om några av dess kyrkor, byggd på 1100-talet. Nu önskade hon att hon hade lyssnat mer noggrant. Det Venedig under henne, en spretig, uppbyggd massa av byggnader, var inte en helt ny stad. Den var redan år 1790, redan flera hundra år gammal.

      Caitlin kände sig tröstad av detta faktum. Hon hade trott att år 1790 skulle vara som en annan planet, och hon var lättad över att veta att vissa saker faktiskt inte hade förändrats så mycket. Detta såg ut att vara i stort sett samma stad hon skulle ha besökt på 2000-talet. Den enda omedelbara skillnaden hon kunde se var att dess vattenvägar inte innehöll en enda motorbåt, så klart. Det fanns inga motorbåtar, inga stora färjor, inga kryssningsfartyg. Istället var vattenvägarna packad med stora segelfartyg, deras master flera meter höga.

      Caitlin blev också förvånad av massorna. Hon dök lägre, nu bara några meter över staden, och kunde se att även nu, tidigt på morgonen, var gatorna helt packade med folk. Och att vattenvägarna var helt packade med båttrafik. Hon var chockad. Denna stad var mer överbelastad än Times Square. Hon hade alltid trott att åka tillbaka i historien skulle innebära färre människor, mindre trängsel. Hon gissade att hon hade fel om det också.

      När hon flög över det, och cirklade det om och om igen, var det som förvånade henne mest, att Venedig inte bara var en stad, bara en ö - den spreds ut över många öar, dussintals öar som sträcker sig i varje riktning, var och en med sina egna byggnader, en egen liten stad. Ön som Venedig satt på höll tydligt de flesta byggnaderna, och var den mest bebyggda. Men de dussintals andra öarna verkade alla sammanlänkade, en viktig del av staden.

      Den andra saken som förvånade henne var färgen på vattnet: en glödande, turkos. Det var så lätt, så overkligt, den typ av vatten som hon skulle ha förväntat sig att hitta någonstans i Västindien.

      När hon cirkulerade över öarna, om och om igen, försökte hon orientera sig, att räkna ut var hon skulle landa, och hon ångrade att aldrig ha besökt det på 2000-talet. Åtminstone skulle hon ha en chans nu.

      Caitlin var också lite överväldigad. Det verkade som en så stor, spretigt plats. Hon hade ingen aning om var hon skulle landa, var hon ens skulle börja leta efter de människor hon kanske en gång hade känt - om de ens var här. Hon hade dåraktigt trott att Venedig var mindre, mer pittoreskt. Även här uppifrån, kunde hon redan nu säga att hon kunde gå i denna stad i dagar och inte gå från ena änden till den andra.

      Hon insåg att det inte skulle finnas någon plats att sätta ned obemärkt på själva ön Venedig. Det var alltför trångt, och det fanns inget sätt att närma sig det utan att vara iögonfallande. Hon ville inte kalla till sig den typen av uppmärksamhet. Hon hade ingen aning om vilka andra klaner var där nere, och hur territoriella de var; Hon hade ingen aning om ifall den var snälla eller illvilliga; och hon hade ingen aning om människorna här, som de i Assisi, var på jakt efter vampyrer, och skulle jaga henne. Det sista hon behövde var en annan pöbel.

      Caitlin beslutat att landa på fastlandet, långt från ön. Hon märkte stora båtar, fyllda med människor, som verkade vara att segla ut från fastlandet, och hon tänkte att det skulle vara den bästa startpunkten. Åtminstone skulle båtarna ta henne rätt in i hjärtat av staden.

      Caitlin landade obemärkt bakom en skogsdunge, på fastlandet, inte alltför långt från båtarna. Hon satte ner Rose, som genast sprang till närmaste buske och lättade sig själv. När hon var klar, tittade Rose upp på Caitlin och gnällde. Caitlin kunde se i hennes ögon att hon var hungrig. Hon höll med: det var hon också.

      Flygandet hade tröttat ut henne, och Caitlin insåg att hon inte hade helt återhämtat sig ännu. Hon insåg också att hon hade fått en aptit. Hon ville äta. Och inte på vanlig mat.

      Hon såg sig omkring och såg ingen rådjur i sikte. Det fanns inte tid att gå och let. En högljudd visselpipa kom från båten, och hon kände att det var på väg att avvika. Hon och Rose skulle behöva vänta, och räkna ut det senare.

      Med ett pang, kände Caitlin hemlängtan, saknade säkerheten och komforten i Pollepel, saknade att vara vid Calebs sida, hur han lärde henne hur man jagade, och hans СКАЧАТЬ