Längtan . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ sträcka sig framför henne. Det var en vacker, spretig stad, en blandning av klassisk arkitektur och enkla hus, av kullerstensgator och grusvägar, av träd och storstad. Himlen blandas i en miljon mjuka färger vilket gjorde att staden såg levande ut. Det var magiskt.

      Ännu mer magiskt var den hand som hon kände glida in i hennes. Hon vände blicken och såg Caleb stå vid hennes sida, njuta av utsikten med henne, och hon kunde knappt tro att det var verklighet. Hon kunde knappt tro att det verkligen var han, att de verkligen var här. Tillsammans. Att han visste vem hon var. Att han mindes henne. Att han hade hittat henne.

      Hon undrade igen om hon verkligen hade vaknat ur en dröm, om hon inte fortfarande sov.

      Men när hon stod där och kramade hans hand hårdare, visste hon att hon verkligen var vaken. Hon hade aldrig känt sig så överlycklig. Hon hade varit igång så länge, hade rest tillbaka i tiden, alla dessa århundraden, ända hit, bara för att få vara med honom. Bara för att se till att han levde igen. När han inte mindes henne, i Italien, hade det krossat hennes hjärta.

      Men nu när han var här, och levande, och mindes henne – och nu när han var hennes, singel, utan Sera omkring –  svällde hennes hjärta med nya känslor, och med nytt hopp. Hon hade aldrig i sina vildaste drömmar trott att det hela skulle kunna fungera så perfekt, att det faktiskt verkligen skulle fungera. Hon var så överväldigad, hon visste inte ens var hon skulle börja eller vad hon skulle säga.

      Innan hon kunde tala, började han.

      "Paris", sade han och vände sig mot henne med ett leende. "Det finns säkert värre platser vi kunde vara tillsammans."

      Hon log tillbaka.

      "Hela mitt liv har jag velat se det", svarade hon.

      Med någon jag älskar, ville hon tillägga, men hejdade sig. Det kändes som om det hade varit så länge sedan hon hade varit vid Calebs sida, att hon faktiskt kännde sig nervös igen. På sätt och vis kändes det som om hon hade varit med honom för alltid, längre än för alltid, men på andra sätt, kändes det som om hon träffat honom igen för första gången.

      Han sträckte ut handen med handflatan uppåt.

      "Vill du se det med mig?" Frågade han.

      Hon sträckte ut handen och lade sin hand i hans.

      "Det är en lång promenad tillbaka", sa hon och tittade ner på den branta backen, som ledde hela vägen ner, i kilometer, och sluttade in i Paris.

      "Jag tänkte på något lite mer sceniskt", svarade han. "Flygning".

      Hon rullade tillbaka sina skulderblad, försöker känna om hennes vingar fungerade. Hon kände sig så föryngrad, så återställd från att dricka, från det vita blodet, men hon var fortfarande inte säker på om hon kunde flyga. Och hon kännde sig inte redo att hoppa från ett berg i hopp om att hennes vingar skulle fungera.

      "Jag tror inte att jag är redo ännu", sade hon.

      Han såg på henne, och förstod.

      "Flyg med mig", sade han, lade han sedan till, med ett leende, "precis som förr i tiden."

      Hon log, kom upp bakom honom och höll runt hans rygg och axlar. Hans muskulösa kropp kändes så bra i famnen.

      Han hoppade plötsligt upp i luften, så snabbt, att hon knappt hade tid att klamra sig fast.

      Innan hon visste ordet av det flög de, hon hållandes honom runt ryggen, tittandes ner, huvudet vilandes på hans skuldra. Hon kände den välbekanta spänningen i magen, medan de dök, gick ner lågt, nära staden, i soluppgången. Det var häpnadsväckande.

      Men inget av det var så hisnande som att hon var i hans armar igen, höll honom, och att de bara var tillsammans. Hon hade knappt varit med honom en timme, och hon hade redan bett att de aldrig skulle vara isär igen.

*

      Det Paris de flög över, Paris 1789, var på så många sätt likt bilderna av Paris hon hade sett på 2000-talet. Hon kände igen så många av byggnaderna, kyrkorna, kyrktornem, monumenten. Trots att de var flera hundra år gammla, såg det nästan ut precis som samma stad på 2000-talet. Liksom Venedig och Florens, hade så lite förändrats på bara några hundra år.

      Men på andra sätt, var det helt annorlunda. Det var inte alls lika uppbyggt. Även om vissa vägar var belagda med kullersten, var fortfarande andra bara jord. Det var inte alls lika trångt och mellan byggnaderna fanns det fortfarande klumpar av träd, nästan som en stad byggd i en inkräktande skog. I stället för bilar fanns hästar, vagnar, människor som gick i smutsen, eller dragvagnar. Allt var långsammare, mer avslappnat.

      Caleb dök lägre, tills de flög några meter ovanför topparna av byggnaderna. När de drog förbi de sista av dem, öppnades plötsligt himlen, och framför dem var floden Seine som bredde ut sig och skar rakt igenom mitten av staden. Den lyste gult i det tidiga morgonljuset, och det tog andan ur henne.

      Caleb dök lågt, flög över den, och hon förundrades över skönheten i staden, hur romantiskt det var. De flög över den lilla ön, Ile de la Cite, och hon kände igen Notre Dame under henne, dess enorma torn skyhöga över allt annat.

      Caleb dök ännu lägre, precis ovanför vattnet, och den fuktiga floden kylde dem i den varma morgonen i juli. Caitlin såg sig omkring och såg Paris på båda sidor av floden medan de flög över och under de många små välvda gångbroarna som band samman den ena sidan av floden till den andra. Sen lyfte Caleb upp dem och över till ena sidan av floden, för att sätta ner dem mjukt, bakom ett stort träd, utom synhåll för alla förbipasserande.

      Hon såg sig omkring och såg att han hade fört dem till en enorm, formell park och trädgård, som tycktes sträcka sig i mil, rätt bredvid floden.

      "Tuilerierna," sa Caleb. "Samma trädgård som på 2000-talet. Ingenting har förändrats. Det är fortfarande den mest romantiska platsen i Paris. "

      Med ett leende, sträckte han ut handen och tog hennes hand. De började promenera tillsammans, längs en väg som slingrade sig genom trädgården. Hon hade aldrig känt sig så glad.

      Det fanns så många frågor som hon ville fråga honom, så många saker som hon var döende för att få säga till honom, att hon knappt visste var hon skulle börja. Men hon var tvungen att börja någonstans, så hon tänkte att hon bara skulle börja med vad som nyligen var i hennes tankar.

      "Tack", sa hon, "för Rom. För Colosseum. För att du räddade mig", sade hon. "Om du inte hade kommit när du gjorde det, vet jag inte vad som skulle ha hänt."

      Hon vände sig om och såg på honom, plötsligt osäker. "Kommer du ihåg?" Frågade hon oroligt.

      Han vände sig om och såg på henne, och nickade, och hon såg att han gjorde det. Hon var lättad. Åtminstone, till slut, var de på samma sida igen. Deras minnen var tillbaka. Bara det betydde allt för henne.

      "Men jag räddade inte dig", sa han. "Du hanterade det ganska bra själv utan mig. Tvärtom, du räddade mig. Bara att vara med dig, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig", sade han.

      När han klämde handen, kände hon hela hennes värld sakta återställas inom henne.

      När de promenerade genom trädgårdarna, såg hon undrande på alla sorters blommor, fontäner, statyer… Det var en av de mest romantiska platser som hon någonsin hade varit СКАЧАТЬ