Hjältars Väg . Морган Райс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ Godfrey väntade inte utan knuffade sig förbi och vidare ut i salen.

      ”Håll honom!”, ropade MacGil. ”Och håll honom utom synhåll för drottningen. Jag vill inte att hon skall behöva stå ut med hans åsyn på sin dotters bröllopsdag.”

      ”Ja, herre”, sa de, stängde dörren och skyndade efter honom.

      Mac Gil satt stilla, röd i ansiktet och försökte lugna ner sig. För tusende gången frågade han sig vad han gjort för att förtjäna ett sådant barn.

      Han såg igen på sina kvarvarande barn. De fyra stod där och väntade i den tryckande tystnaden. MacGil tog ett djupt andetag, försökte fokusera.

      ”Det innebär att två av er återstår”, fortsatte han. ”Och bland dessa två har jag valt min efterträdare.”

      MacGil vände sig mot sin dotter.

      ”Det blir du, Gwendolyn.”

      Det gick en flämtning genom rummet. Hans barn verkade chockerade, och Gwendolyn allra mest.

      ”Talade du riktigt far?”, frågade Gareth. ”Sa du Gwendolyn?”

      ”Far, det är en stor ära”, sa Gwendolyn. ”Men jag kan inte ta emot den. Jag är kvinna.”

      ”Det är riktigt, ingen kvinna har tidigare haft MacGils tron. Men jag har beslutat att det är dags att ändra på den traditionen. Till sinne och själ är du den bästa unga kvinna jag mött, Gwendolyn. Du är ung ännu, men om Gud vill så lever jag länge än, och när det är dags för det så har du hunnit bli vis nog att styra. Riket skall bli ditt.”

      ”Men far!” Gareth skrek, askgrå i ansiktet. ”Jag är din förstfödde, din äkte son! I hela MacGils historia har makten alltid gått till den äldste sonen!”

      ”Det är jag som är kung”, svarade MacGil med mörker i stämman, ”och jag som avgör vad som är tradition.”

      ”Men det är inte rättvist!”, bad Gareth gnällande. ”Det är jag som skall bli kung. Inte min syster. Inte en kvinna!”

      ”Vakta din tunga pojke!” MacGil skakade av raseri och höjde rösten. ”Hur vågar du ifrågasätta mitt omdöme?”

      ”Så jag förbigås alltså för en kvinna? Har du inga högre tankar om mig?”

      ”Jag har fattat mitt beslut”, sa MacGil. ”Och du skall respektera det och följa det lydigt, precis som alla andra undersåtar i mitt rike. Ni kan gå nu, allesammans.”

      Hans barn böjde hastigt sina huvuden och skyndade från rummet.

      Men Gareth blev kvar i dörren och kunde inte förmå sig att gå.

      Han vände om och gick ensam fram till sin far. MacGil såg besvikelsen i hans ansikte. Det var tydligt att han väntat sig utnämningen till tronarvinge. Och mer än det: han hade önskat att det skulle ske. Desperat. Vilket inte förvånade MacGil det minsta – det var ju själva skälet till att han inte låtit det ske.

      ”Varför hatar du mig far?”, frågade han.

      ”Jag hatar dig inte. Jag anser bara att du inte är lämpad att styra mitt rike.”

      ”Och varför det?”

      ”För att det är vad du önskar allra mest.”

      Gareths ansikte skiftade i en färg av blodrött. MacGil hade just givit honom en inblick i hans sanna natur. Han såg in i Gareths ögon och såg hur de brann av ett hat som han aldrig trott möjligt.

      Utan ett ord stormade Gareth ut och smällde igen dörren bakom sig.

      MacGil skälvde i ekot från smällen. Han såg sonens blick framför sig och förstod att där fanns ett djupt hat, till och med djupare än hatet från hans fiender. I den stunden tänkte han på Argon och på hans ord, att faran var nära.

      Kunde den vara så nära, till och med?

      Kapitel sex

      Thor spurtade över arenans väldiga fält, så fort han orkade. Han kunde höra trampet från de den vaktstyrkan bakom sig, nära inpå hasorna. De förföljde honom över arenans heta, dammiga landskapet och svor steg efter steg. Utspridda framför honom fanns Legionens medlemmar och dess nya rekryter, mängder av pojkar som honom själv, men större och starkare. De tränade och testades i olika formeringar, vissa kastade spjut, andra slungade kastspjut, ett fåtal övade grepp på lansar. De kastade mot avlägsna mål, och de missade sällan. De var hans medtävlare, och de ingav respekt.

      Ibland dem fanns många riktiga riddare, medlemmar av Silvergardet som stod i en vid halvcirkel och bevittnade aktiviteterna. De granskade och dömde. De bestämde vilka som skulle bli kvar och vilka som skulle sändas hem igen.

      Thor visste att han hade mycket att bevisa, att han var tvungen att imponera på dessa män. Inom bara några ögonblick skulle vakterna ha överrumplat honom. Om han hade någon chans att göra ett intryck så var det nu. Men hur? Tankarna rusade i huvudet på honom under spurten fram över fältet. Han var fast besluten att inte bli avvisad.

      Andra började märka att han kom rusande över fältet. Vissa rekryter avbröt vad de höll på med och vände sig om, och det gjorde även vissa av riddarna. Inom ett ögonblick var alla blickar riktade mot honom. De såg förbryllade ut och han insåg att de måste undra vem han var, som kom springande över deras träningsfält med tre av kungens vakter i hälarna. Det här var inte det intryck han tänkt sig. Hela livet hade han drömt om att gå med i Legionen, men i drömmen hade det inte sett ut så här.

      Medan han sprang och övervägde vad han skulle göra så blev det plötsligt tydligt vad han måste. En stor pojke, en av rekryterna, beslöt sig för att imponera på de andra genom att ta saken i egna händer och stoppa Thor. Han var stor och muskulös, nästan dubbelt så bred som Thor, och han höjde sitt träsvärd i vägen. Thor såg att han bestämt sig för att slå ned honom inför allas åsyn, för att på så sätt vinna en fördel över de andra rekryterna.

      Det gjorde Thor rasande. Han hade inget otalt med pojken, som inte hade något med striden att göra. Men nu hade han ändå gjort striden till sin, och det bara för att vinna en fördel över de andra.

      När han närmade sig slogs han av hur ofattbart stor pojken var: han tornade upp sig över honom och blängde ned mellan svarta lockar som föll över pannan, och han hade den bredaste käke Thor någonsin sett.

      Pojken skulle anfalla med träsvärdet och Thor insåg att han skulle vara ute ur leken, om han inte gjorde något snabbt.

      Reflexerna tog över. Instinktivt greppade han efter slungan, lutade sig tillbaka och kastade mot pojkens vapenhand. Den nådde målet och slog svärdet ur handen, just som pojken högg nedåt. Vapnet flög iväg och pojken skrek och höll sig om handen.

      Thor slösade ingen tid. Han anföll, drog nytta av tillfället, tog ett språng genom luften som slutade med fötterna mitt i pojkens bröst. Men han var så bred, det kändes som att sparka en ekstam. Pojken bara stapplade några steg bakåt, samtidigt som Thor tvärstannade och föll i backen framför hans fötter. Det bådar inte gott, tänkte Thor, och slog i gruset med en duns som fick det att ringa i öronen.

      Thor försökte СКАЧАТЬ