.

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ bli en ryggbrytande vedermöda. Det skulle ordna sig.

      Steffen vände sig mot mannen för att tala om för honom att han accepterade arbetet, men mannen hade redan gått, förutsatte att han skulle acceptera. Byborna, med undantag för några få häcklare, hade återvänt tillbaka till sina sysslor när Steffen tittade på hjulet, på det nya liv som låg framför honom.

      Under ett ögonblick, hade han varit svag, hade tillåtit sig att drömma. Han hade föreställt ett liv i slott och kungligheter och rang. Hade sett sig själv som en viktig person, drottningens högra hand. Han borde ha vetat bättre än att tänka så stort. Han, naturligtvis, var inte var avsedd för detta. Det hade hade han aldrig varit. Vad hade hänt med honom, mötet med Gwendolyn, hade varit en lyckträff. Nu skulle hans liv förvisas till detta. Men detta, åtminstone, var ett liv han kände till. Ett liv han förstod. Ett liv i umbäranden. Och utan Gwendolyn i hans liv, skulle detta vara lika bra för honom.

      KAPITEL SEX

      Thor manade på Mycoples att snabba på när de flög genom molnen, de närmade sig allt mer Tillflyktens torn. Thor kände med varje uns  i sitt väsen att Gwen befann sig i fara. Han kände de vibrationer som löpte genom hans fingertoppar, i hela hans kropp, med information till honom, varningarna till honom. Kom fort, viskade det till honom.

      Snabbare.

      "Snabbare!" Thor manade på Mycoples.

      Mycoples vrålade mjukt som svar, flaxade med sina stora vingar allt snabbare. Thor hade inte ens behövde uttala orden—Mycoples förstod allt, innan han ens sagt det, men han uttalade orden ändå. Det fick honom att må bättre. Han kände sig hjälplös. Han anade att något var väldigt fel med Gwen, och att varje sekund räknades.

      De bröt slutligen genom en stor molntapp och när de gjorde det, var Thor översvämmad av lättnad när han såg tornet komma i sikte, i fjärran: Tillflyktens torn. Det var ett gammalt och kusligt stycke arkitektur, ett perfekt runt, smalt torn sköt rakt upp i himlen och nådde nästan lika högt som molnen. Byggt av gammal, glänsande svart sten, Thor kunde känna kraften kommer ur det,  även härifrån.

      När de flög närmare, upptäckte han plötsligt något högt, ovanpå tornet. Det var en person. Hon stod på avsatsen, händerna ut, handflatorna upp. Hennes ögon var slutna, och hon svajade i vinden.

      Thor visste genast vem det var.

      Gwendolyn.

      Hans hjärta dunkade när han såg henne stå där. Han visste vad hon tänkte. Och han visste varför. Hon trodde att han hade givit upp henne, och han kunde inte hjälpa känslan av att det var hans fel.

      “SNABBARE!” skrek Thor.

      Mycoples flaxade sina vingar snabbare, och de flög så snabbt att Thor tappade andan.

      När de kom närmare, såg Thor att Gwen tog ett steg bakåt, från avsatsen, tillbaka till säkerheten på taket, och hans hjärta svämmade över av lättnad. Utan att inte ens se honom, på eget initiativ, hade hon ändrat sitt sinne och beslutat att inte hoppa.

      Mycoples vrålade och Gwen tittade upp och fick syn på Thor för första gången. Deras ögon möttes, till och med på detta långa avstånd, och han såg chocken svämma över i hennes ansikte

      Mycoples landade på taket och i samma ögonblick hon gjorde det, hoppade Thor av, knappt väntande på att hon skulle stanna, och sprang till Gwendolyn.

      Gwen vände sig om och stirrade på honom, med ögon vidöppna av total överraskning. Hon såg ut som om hon sett ett spöke.

      Thor sprang emot henne, hans hjärta dunkade, överväldigad av sinnesrörelse, och sträckte ut sina armar. De omfamnade varandra och höll varandra hårt när Thor lyfte upp henne och kramade henne. Han snurrade henne runt om och om igen.

      Thor kunde höra henne gråta i hans öra, han kände hennes varma tårar som rann nedför hans hals, och han kunde knappt tro att han verkligen var där, höll om henne, att det var verkligt. Det var sant. Detta var den dröm han hade haft i sitt sinne, dag efter dag, natt efter natt, när han varit djupt inne i Imperiet, när han varit säker på att han aldrig skulle komma därifrån, aldrig få se Gwendoyn igen. Och här var han nu, höll henne i sina armar.

      Efter att ha varit borta från henne så länge, kändes allt om henne nytt. Det kändes perfekt. Och han lovade att han aldrig skulle ta någon stund med henne för givet igen.

      "Gwendolyn", viskade han i hennes öra.

      "Thorgrin", viskade hon tillbaka.

      De höll om varandra, han visste inte hur länge, sedan böjde de sig sakta fram och kysstes. Det var en passionerad kyss, som ingen av dem backade undan.

      "Du lever", sade hon. "Du är här. Jag kan inte tro att du är här."

      Mycoples fnyste och Gwendolyn tittade upp över Thor axel, när Mycoples flaxade sina vingar. Gwen ansikte översköljdes av rädsla.

      "Var inte rädd", säger Thor. "Hon heter Mycoples. Hon är min vän. Och hon kommer att vara din vän också. Låt mig visa dig."

      Thor tog Gwens hand och ledde henne långsamt över räcket. Han kunde känna Gwens rädsla när de närmade sig. Han förstod. När allt kom omkring så var det en riktig, levande drake, och detta var närmare en drake—än Gwen någonsin hade varit under hela sitt liv.

      Mycoples stirrade tillbaka på Gwen med sina stora, röda, glödande ögon, frustande försiktigt, flaxade sina vingar och krökte sin hals. Thor anade något som liknande svartsjuka. Och kanske, nyfikenhet.

      "Mycoples, möt Gwendolyn."

      Mycoples vände stolt bort huvudet från Gwen.

      Plötsligt vände hon huvudet tillbaka och när hon gjorde det, stirrade hon rakt in Gwendolyns ögon, som om hon kunde se rakt igenom henne. Hon lutade sig fram, var så nära att hennes ansikte att hon nästan rörde vid Gwendolyn.

      Gwen flämtade till av förvåning och respekt—och kanske rädsla. Hon sträckte sig upp, handen darrade, och lade den försiktigt på Mycoples långa nos, rörde vid hennes violetta fjäll.

      Efter flera spända sekunder, blinkade äntligen Mycoples och sänkte sin nos och gned den mot Gwen mage i ett tecken på tillgivenhet. Mycoples fortsatte att gnugga nosen mot Gwen mage, som om hon var fixerad vid den, och Thor kunde inte förstå varför.

      Plötsligt, lika snabbt, vände Mycoples bort huvudet och såg ut över horisonten.

      “Hon är vacker,” viskade Gwen.

      Hon vände sig om och såg på Thor.

      “Jag gav upp hoppet att du skulle återvända,” sade hon. “Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka.”

      “Det trodde inte jag heller,” svarade Thor. “Tankarna på dig var det som höll mig uppe. Det gav mig en anledning att överleva. Att vilja återkomma.”

      De omfamnade varandra igen, höll om varandra hårt samtidigt som brisen smekte dem, då de äntligen drog de sig ifrån varandra.

      Gwendolyn tittade ned och noterade Ödessvärdet på Thors höft och hennes ögon vidgades. Hon gapade.

      “Du СКАЧАТЬ