Giftas / Рассказы о браке. Август Юхан Стриндберг

Чтение книги онлайн.

      De bodde på Norrtullsgatan till vänster från Observatorieplanen. Ett litet envånings stenhus, omgivet av en vidsträckt trädgård, som förr i tiden tillhört gartnersällskapet, hade genom arv tillfallit professorn. Men som han studerade den descriptiva botaniken utan att bry sig om den vida intressantare växtfysiologien och morfologien, vilken i hans ungdom ännu låg i sin linda,[20] var den levande naturen för honom nästan främmande. Han lät därför trädgården med dess många härligheter växa igen och förfalla, samt arrenderade ut den åt en trädgårdsmästare mot villkor att han och hans barn skulle få behålla vissa friheter. Sonen begagnade trädgården som park, njöt av dess natur som natur, sådan den var, utan att bry sig om att taga den vetenskapligt.

      Hans karaktär var som en illa gjord kompensationspendel: för mycket av modrens mjuka metall, för litet av fadrens hårda. Därför slitningar och ojämn gång. Än ytterligt känslofull, än hård, skeptisk. Modrens död tog honom mycket djupt. Han sörjde henne så, att hon blev i hans minne apoteoserad såsom inbegreppet av allt gott, skönt och stort. Sommaren som följde därpå tillbragte han med grubblerier och romanläsning. Men sorgen, och sysslolösheten icke minst, hade skakat om hela hans nervliv och satt hans fantasi i verksamhet; tårarne hade varit som ett varmt aprilregn, vilket väcker fruktträden så att de narras gå i blom för att sedan frysa: majfroster innan befruktningen är fullbordad. Han var femton år, den tidpunkt då kulturmänniskan är manbar och mogen att ge liv åt kommande släkten, varifrån hon hindras av brist på föda åt ungarne. Han stod sålunda i begrepp att inträda i det minst tioåriga martyrium som den unge mannen har att genomgå under strider mot den allsvåldiga naturen, innan han får tänka på att förvärva rättighet att uppfylla naturens lag.

      Det är i Pingsttiden en varm middag. Äppelträden stå vita av blom, som naturen med slösande frikostighet vräker ut. Vinden skakar kronorna och frömjölet yr omkring i luften; somt kommer till sin bestämmelse och väcker liv, somt faller på jorden och förgås. Vad bryr sig den oändligt rika naturen om en handfull mjöl mer eller mindre! Och när blomman är befruktad, fäller hon sina skära blad, som snart ligga vissna på sandgången, tills de ruttna vid nästa regn, upplösa sig, gå ner i jorden och stiga upp igen genom saven för att åter bli blomma och den gången kanske frukt. Men nu börjar striden: de som varit nog lyckliga att komma åt solsidan de gå till; fruktämnet sväller och om icke frost inträffar blir det snart fruktkart; men de som råkat komma åt norr, alla stackare, som sitta i skuggan av de andra och aldrig få se solen, de vissna och falla av och trädgårdsmästaren krattar ihop dem och kör dem i skottkärran upp till svingården. Och nu står äppelträdet med grenarne tyngda av halvmogen frukt, små trinda gullgula kartar med rosenröda kinder; nu gäller en ny strid; få de alla leva, då brista grenarne av tyngden och trädet dör. Därför kommer stormen! Då gäller det att ha starka skaft och kunna hålla sig kvar; ve de svaga, ty de voro dömda till undergång. Så kommer viveln! Den har också fått liv och har en skyldighet mot sitt kommande släkte! Och så äta larverna upp äpplet ända till skaftet och så faller det ner på sandgången. Men masken har smak, och den väljer de starkaste och sundaste, ty eljest skulle det bli för många starka i livet, och då blev kampen alltför livlig.

      Men i kvällstunden när mörkret kommer, då börja djurens dunkla begär att vakna. Nattskärran lägger sig på den nygrävda varma trädgårdssängen och lockar sin make. Vilken? Det får hanarne avgöra!

      Och huskattan smyger mätt och varm ut från spiselvrån efter att ha druckit sin nysilade aftonmjölk och trampar försiktigt mellan narcisser och gula liljor, rädd att bli våt och ruggig av daggen innan älskaren kommer. Och så luktar hon på den nyspruckna lavendeln, och så lockar hon. Från grannens plank kommer den svarta katten bred i ryggen som en mård, och han svarar på locket; men så kommer trädgårdsmästarens trefärgade katt från ladugården, och nu blir det strid. Den svarta, mjuka matjorden yr om dem, och nysådda rädisor och spenatplantor ryckas ur sin stilla sömn och sina framtidsdrömmar. Den starkaste segrar och honan väntar neutral på att mottaga segrarens frenetiska omfamningar. Den besegrade flyr för att söka en ny strid, där han är den starkaste.

      Och naturen ler, nöjd, ty den vet icke av någon annan trolöshet än den mot hennes bud, och hon ger den starkare sin rätt, ty hon vill ha starka barn, om hon så skall döda den lilla individens «oändliga» jag. Och intet pryderi, inga betänkligheter, inga bekymmer för följderna, ty naturen ger alla mat – utom människan.

      Han gick ut i trädgården, sedan supén var slut och fadren satt sig vid sängkammarfönstret att röka pipa och läsa aftontidningar. Han gick fram åt gångarne och kände alla dessa dofter, som växten endast sprider när han står i blom, det finaste och starkaste destillat av eteriska oljor, som skola i sig koncentrera individens hela kraft för att höja sig till släktrepresentant. Han hörde myggens bröllopssång över lindarne, klagande som en sorgesång för vårt öra, han hörde nattskärrans spinnande locktoner, kattornas brånande skrik, som om döden och icke livet skulle skänka arv; tordyvelns surrande, nattfjärilns flaxande, läderlapparnes pip.

      Han stannade framför ett narciss-stånd, bröt en blomma och luktade på den tills tinningarne bultade. Han hade aldrig sett så noga på den blomman. Men förleden termin hade han i Ovidius läst om den sköna ynglingens förvandling till narcissusblomman. Han hade icke funnit någon vidare mening i denna myt. En yngling, som av obesvarad kärlek får denna brånad vänd mot sig själv och slutligen förtäres av lågan, förälskad i sin egen bild, som han ser i källan! Nu, när han betraktade dess vita kalkblad, dessa bägarblad, vaxgula som en sjuklings kinder, och med dessa fina röda strimmor som dem man ser på en lungsiktig, där blod sprängts ut i hudens yttersta finaste kärl under trycket av en upprepad hosta, kom han att tänka på en kamrat i skolan, en ung adelsman, som gått som sjökadett om sommaren och vilken hade detta utseende.

      När han luktat länge på blomman försvann den starka nejliklukten och lämnade en äcklig, såpaktig stank efter sig, som kväljde honom.

      Han vandrade framåt tills gången krökte in åt höger under en välvd allé av huggna almar. I halvdunklet såg han längst fram i perspektivet den stora gröna slänggungan som rörde sig fram och åter. På bakbrädan stod en flicka och satte den i gång genom att böja knäna och kasta kroppen framåt under det att hon höll i sidostängerna med upplyftade armar. Det var trädgårdsmästarens dotter som gått fram i Påskas och nyss fått lång klänning. Men i kväll hade modren låtit henne ta på en halvlång, som hon skulle slita ut hemma. När hon fick se den unge herrn, blev hon först generad över att hon visade strumporna, men hon stod kvar; och herr Theodor gick fram och såg på henne.

      – Stå inte där, herr Theodor, sade flickan, som fick gungan i full fart.

      – Varför får jag inte stå här, svarade denne, som kände draget av hennes fladdrande kjolar fläkta om sina heta kinder.

      – Fy nej, sade flickan.

      – Får jag komma in, skall jag gunga Augusta, sade herr Theodor och kastade sig med fart in i gungan.

      Och så stod han mitt emot henne inne i gungan. Och när gungan gick upp, svepte hennes klänning om hans ben, och när den gick ner, stod han lutad över henne och såg henne rätt in i ögonen, som lyste av rädsla och behag; och den tunna bomullskoftan smög tätt efter de unga brösten, som skarpt tecknade sig under det randiga kattunet; och hennes mun stod halvöppen, så att de vita friska tänderna logo emot honom som om hon ville bita honom eller kyssa honom. Allt högre gick gungan ända tills hon slog emot lönnens högsta grenar. Då uppgav flickan ett anskri och föll i hans armar, så att han måste sätta sig på bänken. När han kände den mjuka varma kroppen rycka och på samma gång trycka sig mot hans, СКАЧАТЬ