Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ att psyka en notorisk seriemördare som nästa steg i din känslomässiga återhämtning, Jessie."

      "Vet du vad som vore superbra för min känslomässiga återhämtning, doktorn?" sa Jessie och kände hur frustrationen började bubbla inom henne. "Att inte behöva oroa mig för att min galna pappa plötsligt ska hoppa fram på gatan och försöka knivmörda mig."

      "Jessie, om du blir så här uppvarvad bara av att prata med mig, vad kommer då hända när Crutchfield börjar trycka på alla dina ömma punkter, tror du?"

      "Det är inte samma sak. Jag behöver inte censurera mig själv när jag pratar med dig. Med honom är jag inte samma person. Då är jag professionell", sa Jessie och var noggrann med att se till att hon lät mer samlad nu. "Jag är trött på att vara ett offer, och det här är något konkret som jag kan göra för att förändra dynamiken. Kan du åtminstone fundera på det? Jag vet att det praktiskt taget är som att få en guldbiljett i den här stan om man kan få en rekommendation från dig."

      Doktor Lemmon stirrade på henne en stund. Hennes ögon brände bakom de tjocka glasögonen.

      "Jag ska se vad jag kan göra", sa hon till slut. "På tal om guldbiljetter. Har du formellt tackat ja till utbildningen på FBI:s nationella akademie ännu?"

      "Inte än. Jag överväger fortfarande mina alternativ."

      "Jag tror att du skulle kunna lära dig mycket där, Jessie. Och det skulle inte skada att ha det på ditt CV när du letar jobb sen. Jag är rädd att det vore att förstöra för dig själv att tacka nej till en sån möjlighet."

      "Det handlar inte om det", försäkrade Jessie. "Jag vet att det är en fantastisk chans. Jag är bara inte säker på om det är rätt tidpunkt för mig just nu att flytta till andra sidan landet i nästan tre månader. Hela mitt liv är bara en stor röra just nu."

      Hon försökte hålla sig från att låta irriterad, men hon hörde att frustrationen trängde sig fram. Det gjorde uppenbarligen doktor Lemmon också, för hon bytte samtalsämne.

      "Okej. Nu när vi har fått en överblick över hur saker och ting går för dig, så skulle jag vilja gräva djupare i några saker. Om jag minns rätt så kom din adoptivpappa hit nyligen för att hjälpa dig att komma på fötter igen. Jag skulle strax vilja prata om det. Men låt oss först diskutera hur det går med din fysiska återhämtning. Jag förstod att du precis hade din sista session av fysioterapi. Hur gick det?"

      Under de nästkommande fyrtiofem minuterna kände sig Jessie som ett trä som fick barken avdragen. När det var över var hon glad över att komma därifrån, även om det betydde att nästa stopp skulle vara på en klinik för att säkerställa att hon skulle kunna få barn i framtiden. Efter nästan en timme av hjärnskrynklande från doktor Lemmon så kände hon att det inte skulle vara någon match att få kroppen undersökt. Men hon hade fel.

      *

      Det var inte undersökningen i sig som satte igång det hela. Det var efterspelet. Själva besöket på kliniken flöt på utan några större problem. Jessies doktor bekräftade att hon inte hade några bestående skador och försäkrade henne om att hon skulle kunna få barn i framtiden. Hon gav också klartecken till Jessie att kunna ha sex som vanligt igen, något som dock inte hade föresvävat Jessie sedan Kyles attack. Doktorn sa att om inget oväntat skedde inom sex månader, så skulle det inte vara nödvändigt med återbesök förrän då.

      Det var först när hon var i hissen på väg ner till parkeringsgaraget som hon bröt ihop. Hon var inte helt säker på varför, men det kändes som att hon föll ner i ett svart hål i marken. Hon sprang till bilen, satte sig i förarsätet och började sedan gråta okontrollerat.

      Och plötsligt, mitt uppe i alla tårarna förstod hon plötsligt. Det var något med det avslutade besöket som hade påverkat henne. Hon skulle inte behöva komma tillbaka på sex månader. Och då skulle det vara en vanlig rutinkontroll. Graviditetsfasen var över för den här gången. Och för en överskådlig framtid också.

      Det kändes som att en dörr slogs igen i ansiktet på henne, och det vara rejält uppskakande. Utöver att hennes äktenskap hade avslutats på det mest chockerande vis och faktumet att hennes mördare till pappa som hon lämnat bakom sig nu var tillbaka, så var själva insikten om att hon hade haft en levande varelse i sin livmoder, men nu inte hade det längre, bara för mycket att hantera.

      Hon tryckte ner gaspedalen hårt och körde ut från parkeringsgaraget, hennes synfält var suddigt av alla tårar. Men hon brydde sig inte. Hon fortsatte att pressa ner gaspedalen medan hon svängde söder ut på Robertson Boulevard. Det var tidig eftermiddag och inte mycket trafik. Trots det gjorde hon vildsinta omkörningar.

      Framför henne, vid ett rödljus, såg hon en stor lastbil som kom körande. Hon tryckte ner gaspedalen och kände hur det knakade till i nacken av accelerationen. Hastighetsbegränsningen var femtio kilometer i timmen, men hon låg i sjuttiofem, nittio, över hundra. Hon var säker på att om hon skulle köra in tillräckligt hårt i lastbilen så skulle all hennes smärta försvinna för gott.

      Hon sneglade åt vänster, och i förbifarten såg hon såg en mamma som gick på trottoaren med sin lille son. Tanken på att den lille pojken skulle bli vittne till en klump av hopskrynklad metall, eldsvåda och förkolnade rester, fick henne på andra tankar.

      Jessie tryckte hårt ner bromspedalen och det skrek om däcken när bilen tvärnitade, bara några meter från lastbilen. Hon körde in på bensinstationen till höger, parkerade och stängde av motorn. Hon andades häftigt och adrenalinet pumpade i hela kroppen på henne, vilket fick hennes tår och fingrar att pirra på ett sätt som nästan gjorde ont.

      Efter en handfull minuter på bensinstationens parkering, där hon satt helt stilla med ögonen stängda, började hon äntligen andas normalt igen. Hon hörde något som surrade och hon öppnade ögonen. Det var hennes telefon. Displayen förkunnade att det var kriminalpolis Ryan Hernandez från LAPD. Han hade pratat med henne om kriminologi förra terminen, och hon hade imponerat på honom genom att lösa ett hypotetiskt brottsfall som han hade presenterat för klassen. Han hade också besökt henne på sjukhuset efter att Kyle försökte mörda henne.

      "Hallå, hallå", sa Jessie högt för sig själv, för att säkerställa att hennes röst lät normal. Nära nog. Hon svarade på samtalet.

      "Det är Jessie."

      "Hej, fröken Hunt. Det här är kriminalpolis Ryan Hernandez. Minns du mig?"

      "Självklart", sa hon, nöjd över att höra att hon lät som sitt vanliga jag. "Hur är läget?"

      "Jag vet att du nyligen tog examen", sa han. Hans röst lät lite mer osäker än hon mindes den. "Har du fått jobb än?"

      "Inte än", svarade hon. "Jag överväger olika alternativ just nu."

      "Då skulle jag vilja prata med dig om ett jobb."

      KAPITEL FYRA

      En timme senare satt Jessie i receptionen på närpolisstationen i Los Angeles polisdepartement, mer känd som centrala divisionen. Hon väntade på att kriminalpolis Hernandez skulle ta emot henne. Hon vägrade att låta sig själv tänka på vad som hade hänt när hon nästan kraschade in i lastbilen. Det skulle vara för mycket att hantera för tillfället. Hon fokuserade istället på vad som låg framför henne.

СКАЧАТЬ