Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ och hur jag förlorade det."

      "Du pratar om att din make drogade dig så att han skulle kunna sätta dit dig för mordet på Natalia Urgova? Och att drogerna han använde sig av ledde till ditt missfall?"

      "Ja", sa Jessie bekymrat. "Det är vad jag pratar om."

      "Tja, det skulle förvåna mig om någon där skulle ta upp det", sa doktor Lemmon och log milt.

      "Så du menar att jag stressar upp mig över en situation som inte behöver vara stressig?"

      "Jag menar att om du hanterar känslorna i god tid innan så behöver det inte bli så överväldigande när du sedan kommer till kliniken."

      "Lättare sagt än gjort", sa Jessie.

      "Allt är lättare sagt än gjort", svarade doktor Lemmon. "Låt oss lägga det åt sidan och istället prata om skilsmässan. Hur går det med den saken?"

      "Huset är sålt så jag väntar bara på att allt ska slutföras. Och förhoppningsvis sker det utan komplikationer. Min advokat säger att min ansökan om skilsmässa har godkänts och att det bör vara klart innan året är slut. Och med det kommer något positivt – eftersom Kaliforniens lagar gäller så får jag hälften av min mördare till makes tillgångar. Han får hälften av mina också, trots att han kommer att stå inför rätta för nio grova brott tidigt nästa år. Men eftersom jag var student fram till för ett par veckor sen, så blir det inte mycket."

      "Okej, så hur känner du kring det?"

      "Det känns bra att få pengarna. Jag skulle säga att jag har gjort mig mer än förtjänt av det. Vet du att jag använde sjukförsäkringspengar från hans jobb för att betala för skadorna som han orsakade när han högg mig med en eldgaffel? Det är nästan något poetiskt över det. För övrigt kommer det kännas riktigt bra när allt är över. Jag ville egentligen bara fortsätta framåt och glömma att jag tillbringade nästan ett årtionde av mitt liv med en sociopat utan att fatta det."

      "Tänker du att du borde ha förstått det?" frågade doktor Lemmon.

      "Jag försöker bli en professionell kriminalprofilerare, doktorn. Hur bra är jag egentligen om jag inte ens märker kriminella beteenden från min egen man?"

      "Vi har pratat om det här, Jessie. Det är ofta svårt även för de bästa profilerarna att upptäcka den typen av beteende bland de som står närmast. En professionell distans krävs ofta för att man ska kunna se vad som egentligen försiggår."

      "Jag gissar att du pratar utifrån egna erfarenheter?" frågade Jessie.

      Jannice Lemmon var förutom psykiatriker, en väl ansedd kriminalkonsult som tidigare hade jobbat heltid på LAPD. Hon erbjöd fortfarande sina tjänster då och då.

      Lemmon hade ryckt i en del trådar i sitt betydelsefulla kontaktnät för att Jessie skulle få möjlighet att besöka det mentalsjukhus i Norwalk där hon intervjuat seriemördaren Bolton Crutchfield som en del av sitt examensarbete. Och Jessie misstänkte att doktorn även hade haft ett finger med i spelet för att Jessie skulle komma in på programmet i FBI:s aktade nationella akademie, där vanligtvis bara rutinerade kriminalpoliser kom in, inte nyexaminerade som knappt hade någon praktisk erfarenhet.

      "Det gör jag", sa doktor Lemmon. "Men det kan vi spara till ett senare tillfälle. Skulle du vilja prata om hur du känner kring att ha blivit lurad av din man?"

      "Jag skulle inte säga att jag blev totalt lurad. Det är ju trots allt på grund av mig som han sitter i fängelse, och tre människor som skulle varit döda, inklusive jag själv, vandrar fortfarande omkring på jorden. Det borde jag väl få beröm för? Jag kom ju på honom till slut. Det tror jag inte att polisen hade gjort."

      "Det är en bra poäng. Du känner dig uppretad, så jag gissar att du vill prata om något annat. Ska vi prata om din pappa?"

      "Verkligen?" frågade Jessie skeptiskt. "Måste vi utforska det nu? Kan vi inte bara prata om mina lägenhetsproblem?"

      "Jag antar att de hör ihop. Det är väl trots allt så att din rumskamrat inte kan sova för att du har mardrömmar som får dig skrika i sömnen?"

      "Det där är inte rent spel från dig, doktorn."

      "Jag arbetar bara med information som du har berättat för mig, Jessie. Om du inte hade velat att jag skulle få veta, så hade du inte berättat det. Får jag anta att drömmarna är relaterade till mordet av din mamma som utfördes av din pappa?"

      "Japp", svarade Jessie, med en överdrivet käck röst. "Bödeln från Ozarkbergen må ha gått underjord men han håller fortfarande ett offer i järngrepp."

      "Har mardrömmarna blivit värre sen vi senast träffades?" frågade doktor Lemmon.

      "Jag skulle inte säga att de har blivit värre", rättade Jessie. "De har väl mer eller mindre varit lika fruktansvärt skrämmande."

      "Men de har dramatiskt ökat i frekvens och styrka sen du fick meddelandet, eller hur?"

      "Jag antar att vi pratar om meddelandet som Bolton Crutchfield lämnade åt mig där de avslöjades att han hade varit i kontakt med min pappa, som hemskt gärna skulle vilja hitta mig."

      "Det är det meddelandet vi pratar om, ja."

      "I så fall ja, det var runt den tidpunkten som det började eskalera", svarade Jessie.

      "Om vi lägger mardrömmarna åt sidan en stund", sa doktor Lemmon, "så skulle jag vilja påminna om det jag sagt till dig tidigare."

      "Ja, doktorn, jag har inte glömt. I din roll som rådgivare åt departementet för statliga sjukhus och avdelningarna för icke-rehabiliterande tillstånd, så har du haft möte med säkerhetsteamet på sjukhuset för att säkerställa att Bolton Crutchfield inte har tillgång till någon icke-auktoriserad personal utanför sjukhuset. Det finns ingen möjlighet för honom att kommunicera med min pappa för att kunna röja min identitet."

      "Hur många gånger har jag sagt det?" frågade doktor Lemmon. "Det måste ha varit för få gånger för att du ska ha kunnat memorera det."

      "Vi kan väl säga att det är mer än en gång i alla fall. Dessutom har jag blivit vän med säkerhetschefen på mentalsjukhuset i Norwalk, Kat Gentry, och hon sa i princip samma sak till mig – de har uppdaterad sina rutiner för att säkerställa att Crutchfield inte har någon möjlighet att kommunicera med världen utanför."

      "Och ändå låter du inte övertygad", påpekade doktor Lemmon.

      "Skull du ha varit det?", kontrade Jessie. "Om din pappa var en seriemördare, känd som Bödeln från Ozarkbergen och om du dessutom personligen sett honom mörda utan att han åkte fast, skulle du få sinnesro av några lugnande plattityder?"

      "Jag får erkänna att jag antagligen hade varit lite skeptisk. Men jag är inte säker på hur produktivt det är att grubbla över sånt som du inte kan kontrollera."

      "Jag tänkte faktiskt ta upp det med dig, doktor Lemmon", sa Jessie. Hon hade bytt sin sarkasm mot en uppriktig ton. "Är vi säkra på att jag inte kan kontrollera situationen? Det verkar som att Bolton Crutchfield vet en hel del om vad min pappa har haft för sig de senaste åren. Och Bolton... tycker om mitt sällskap. Jag tänkte att ett СКАЧАТЬ