Grannen. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ Greene, en fyrtiofem-årig agent som hade fått lämna fältarbetet bakom sig efter att han hade slitit sönder det främre korsbandet när han jagade en misstänkt. Skadan hade aldrig läkt ordentligt, så han blev erbjuden att arbeta som instruktör och mentor för olika typer av praktikanter. Han och Chloe hade bara talats vid två gånger tidigare; först via FaceTime för en vecka sedan, för att lära känna varandra, och sedan för två dagar sedan, när hon var på väg från Philly till Pinecrest.

      “Bara en grej innan vi går in”, sa Greene. “Jag nämnde inte detta tidigare för att du skulle slippa oroa dig hela morgonen.”

      “Ok…”

      “Samtidigt som detta är ett hemmavåldsbrott, är det även ett mordfall. När vi kommer in kommer det att finnas en kropp. En relativt färsk sådan.”

      “Åh…” sa hon, oförmögen att dölja chocken.

      “Jag vet att det är mer än vad du förväntade dig. Men, vi hade en diskussion när du kom till oss. Vi övervägde att ge dig en större roll redan från början. Vi har funderat på att låta våra praktikanter ta mer ansvar, för att ge dem en större utmaning. Och baserat på din dokumentation kom vi fram till att du skulle vara en passande huvudkandidat. Jag hoppas att det är okej med dig.”

      Chocken satt fortfarande i, vilket gjorde det svårt för henne att komma med en vettig respons. Ja, det var mer ansvar. Ja, det innebar mycket mer uppmärksamhet. Men hon hade aldrig ryggat för utmaningar och tänkte inte börja nu.

      “Jag uppskattar möjligheten.”

      “Bra”, sa Greene, med ett tonfall som visade att han aldrig hade tvekat på saken.

      Han signalerade med handen att hon skulle följa efter honom upp på verandan och in i huset. Där inne stod två agenter och pratade med obducenten. Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig inför den annalkande brottsplatsen, och trots att hon trodde att hon hade lyckats med det, blev hon ändå uppskakad när hon såg hur kvinnans ben stack ut bakom köksön.

      “Ok, nu måste du gå ett varv runt kroppen”, sa Greene. “Berätta för mig vad det är du ser – både gällande kroppen och omgivningen. Beskriv din process för mig.”

      Chloe hade sett ett flertal döda kroppar under sin praktik; det rådde inte direkt någon brist på det i Philadelphia. Men det här var annorlunda. Det här kändes lite för bekant – det kröp under huden på henne. Hon gick runt köksdisken och såg ner på brottsplatsen.

      Offret var en kvinna som såg ut att vara i trettioårsåldern. Hon hade slagits i huvudet med ett mycket bastant föremål - förmodligen brödrosten som låg sönderslagen några meter från henne. Slagets tyngdkraft hade landat till vänster om hennes ögonbryn, tillräckligt hårt för att krossa ögonhålan, så pass att det såg ut som att ögat skulle glida ut på golvet när som helst. En blodpöl omgav hennes huvud som en gloria.

      Kanske var det märkligaste av allt att hennes mjukisbyxor dragits ner till anklarna och hennes trosor var neddragna till knäna. Chloe satte sig på huk intill kroppen för att undersöka fler detaljer. Hon såg två små märken på sidan av nacken. Det såg ut att vara färska små nagelformade skrapsår.

      “Var är maken?” sa hon.

      “Anhållen”, sa Green. “Han har erkänt och han har redan berättat för polisen vad som hände.”

      “Men om det är ett hemmavåldsfall, varför blanda in FBI?” frågade hon.

      “För att den här mannen blev gripen för tre år sedan när han spöade sin fru så pass att hon fick tas till akuten. Men hon ville inte väcka åtal. Och hans hemdator flaggades för två veckor sedan för potentiella snuff-videor.”

      Chloe lyssnade noggrant och inkluderade den nya informationen i sin analys av brottsplatsen. Hon kopplade ihop detaljerna som puzzelbitar och beskrev sina teorier för instruktören, i den takt hon gjorde sin analys.

      “Med tanke på mannens förflutna, var han våldsbenägen. Extremt våld, om vi ska döma av den krossade brödrosten. Mjukisbyxorna som har dragits ner och trosorna som inte dragits ner hela vägen indikerar att han försökte ha sex med henne här i köket. Kanske hade de sex och hon ville sluta. Skrapsåren på hennes nacke indikerar att det var hårdhänt sex och antingen först i samförstånd, eller helt ofrivilligt.”

      Hon pausade och undersökte blodet. “Blodet ser relativt färskt ut. Jag skulle gissa att mordet ägde rum under de senaste sex timmarna.”

      “Och vad skulle dina nästa steg vara?” frågade Greene. “Om vi inte hade den här mannen anhållen redan och det pågick ett aktivt sökande efter honom, vad skulle du göra härnäst?”

      “Jag skulle leta efter bevis på samlag. Vi skulle kunna hitta hans DNA och få en matchning. I väntan på resultaten skulle jag leta efter saker som exempelvis hans plånbok på övervåningen, förhoppningsvis hitta ett körkort. Men självklart, det hade bara varit om maken inte redan var misstänkt. Om så var fallet, kunde vi ta hans namn från adressregistret.”

      Greene log mot henne och nickade. “Det stämmer. Du skulle bli förvånad över hur många nybörjare som inte tänker på att det är en slags kuggfråga. Du är redan i mannens hus, så du vet vad han heter. Men om maken inte var misstänkt, så är det sant det du säger. Men…Fine, är du ok?”

      Frågan överraskade henne – främst för att hon inte var ok. Hon hade drömt sig bort, blicken fastnade på blodet på köksplattorna. Det tog henne tillbaka det förflutna, då hon inte hade kunnat sluta stirra på den där blodpölen som torkade in i mattan framför trappan.

      Utan varning började hon känna sig svimfärdig. Hon tog stöd mot köksön och blev rädd för att hon skulle spy. Det var både oroväckande och pinsamt.

      Är det den här reaktionen jag kan förvänta mig varje gång jag besöker en något otäck brottsplats? På alla brottsplatser som på ett eller annat vis påminner om vad som hände med mamma?

      Hon kunde höra Sallys röst, en av de första sakerna hon någonsin sagt till Chloe: Jag vet inte hur en kvinna skulle kunna bli en exceptionell agent. Speciellt inte en med din traumatiska bakgrund. Jag undrar vad man tar med sig för stress hem från jobbet…

      “Ursäkta, jag beklagar”, mumlade hon. Hon tryckte köksön ifrån sig och sprang till ytterdörren. Hon ramlade nästan ner för trapporna på farstubron på vägen ner till gräsmattan, övertygad om att hon skulle spy.

      Lyckligtvis slapp hon den nivån av utskämdhet. Hon tog några djupa andetag, och fokuserade så intensivt på andetagen att hon knappt märkte när Greene tyst gick ner från farstubron.

      “Det finns visa fall som påverkar mig så starkt, också”, berättade han för henne. Han stod respektfullt lite vid sidan av och lät henne ha sitt personliga utrymme. “Du kommer se brottsplatser som är mycket värre än så. Tyvärr, förr eller senare, kommer du att vänja dig.”

      Hon nickade, eftersom hon hade hört allt det där förut. “Jag vet. Det är bara …den här brottsplatsen triggade någonting. Ett minne jag inte gillar att komma i kontakt med.”

      “Byrån har utmärkta terapeuter som hjälper agenter att bearbeta sådant här. Så du ska aldrig känna dig ensam eller tro att det här förminskar dig СКАЧАТЬ