Grannen. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ över så gott som alla val Chloe och Steven någonsin hade gjort. Och hon påminde dem konstant om vem som betalade för bröllopet.

      Det var inte bara Chloe som hade flyttat till Pinecrest, utan även Stevens föräldrar bodde där sedan fem år tillbaka. Tekniskt sett bodde de strax utanför Pinecrest på en mindre ort som hette Elon. I tillägg till Stevens nya jobb, var det ännu ett skäl till varför Chloe och Steven hade bestämt sig för att flytta till Pinecrest. Han arbetade som mjukvaruutvecklare på ett företag som var anställt av staten, och blev erbjuden en tjänst som helt enkelt hade varit för bra för att tacka nej till. Chloe praktiserade på FBI samtidigt som hon jobbade på sin magisterexamen i straffrätt. Eftersom det var så nära till FBI:s huvudkvarter i Baltimore, passade det helt perfekt.

      Chloe ångrade dock redan att de hade flyttat så nära Stevens föräldrar. Wayne var mestadels okej. Men Sally Brennan var, minst sagt, en snorkig kärring som älskade att lägga näsan i blöt och ha åsikter om andras liv.

      De var hyfsade människor egentligen, båda pensionerade, välbärgade och glada för det mesta. Men de pjoskade också med Steven. Han var ensambarn och han hade erkänt för Chloe att hans föräldrar hade skämt bort honom som fan många gånger. Och det innebar också att de var överbeskyddande. Det var en av de största anledningarna till varför det riktigt kröp i Chloe varje gång de ville gå igenom bröllopsplanerna.

      Vilket de, tyvärr, satte igång med vid middagsbordet. Sally ville omedelbart diskutera bröllopsmenyn.

      “Så, hur trivs ni i huset?” frågade Wayne, som var lika ivrig som Chloe att prata om någonting annat än bröllopet.

      “Det är toppen”, sa Chloe. “Vi kommer arbeta oss igenom labyrinten av kartonger inom ett par dagar.”

      “Åh, och kan ni tänka er”, sa Steven. “En kvinna som Chloe gick på gymnasiet med bor på vår gata – bara ett par hus bort. Är inte det helt galet?”

      “Kanske inte lika galet som det verkar”, sa Wayne. “Den här stan är helt enkelt för jäkla liten. Det bara är så att du kommer stöta på någon du känner, förr eller senare.”

      “Speciellt i de områden där alla hus ligger ovanpå varandra”, sa Sally med ett flin, och gjorde en inte-så-subtil anmärkning på deras val av bostadsområde.

      “Våra hus ligger inte ovanpå varandra”, sa Steven.

      “Ja, vi har en hyfsad storlek på vår tomt”, tillade Chloe.

      Sally ryckte på axlarna och tog ännu en stor klunk av sitt vin. Sedan verkade det som att hon satt och funderade på sin nästa kommentar, kanske övervägde hon till och med att hålla den för sig själv, men så fick den komma ut i alla fall.

      “Din gymnasiekompis är inte den enda i Pinecrest, eller hur?” frågade hon. “Din syster bor också i krokarna, om jag inte minns fel.”

      “Jo, det gör hon.”

      Hennes svar var kort utan att vara oförskämt. Sally Brennan stack inte under stolen med att hon tyckte illa om Danielle, även om de bara hade träffats två gånger. Tyvärr var Sally en riktig kliché - en av de där uttråkade hemmafruarna som levde för skandaler och skvaller. Så när hon hade fått veta att Chloe hade en syster med ett struligt och mörkt förflutet, hade hon blivit både förskräckt och fascinerad på samma gång.

      “Vi behöver inte prata om det nu, mamma”, sa Steven.

      Chloe önskade att det hade känts som att han försvarade henne, men hon kände sig snarare förolämpad. Vanligtvis när de pratade om Danielle brukade Steven hålla med sin mamma. Han brukade kunna avgöra när det var dags att hålla käften, men hans mamma hade inte den förmågan.

      “Kommer hon att vara brudtärna?” frågade Sally.

      “Ja.”

      Sally himlade inte med ögonen, men hennes ansiktsuttryck visade tydligt vad hon ansåg om det.

      “Hon är min syster”, sa Chloe. “Så ja, jag har bett henne att vara min brudtärna.”

      “Jo, visst är det så”, sa Sally, “men jag har alltid ansett att man ska vara försiktig när man väljer brudtärna. Det är en stor ära och ett stort ansvar.”

      Chloe var tvungen att gripa tag i bordskanten för att låta bli att slänga ur sig någonting hon skulle ångra efteråt. Steven märkte det och gjorde sitt bästa för att rädda situationen. “Mamma, nu räcker det”, sa han. “Det kommer att gå bra med Danielle. Och även om någonting skulle gå snett, så kommer jag att fixa det. Det är mitt bröllop, mamma. Jag kommer inte låta någonting förstöra det.”

      Den här gången var det Chloe som nästan himlade med ögonen. Återigen försvarade han henne så där försiktigt för att inte irritera sina föräldrar. Chloe önskade att han kunde försvara Danielle på riktigt, åtminstone en gång. Hon visste att det egentligen inte fanns något stort problem mellan Danielle och Steven; han försökte bara lugna ner sin mamma. Det var lite motbjudande.

      “Nu räcker det med det här tramset”, sa Wayne, och sträckte sig fram för att ta en andra portion av de ugnsbakade potatisarna. “Vi kan väl snacka fotboll. Chloe, du är väl ett Redskins-fan, eller hur?”

      “Gud, nej. Giants.”

      “Lika illa det”, sa Wayne med ett skratt.

      Och svårare än så var det inte att sopa kvällens obehag under mattan. Chloe hade alltid uppskattat Waynes förmåga att ignorera sin frus skitsnack. Han bara bytte till ett lättsmält samtalsämne, oavsett om hon hade pratat färdigt eller inte. Det var ett karaktärsdrag hon önskade att Steven hade ärvt från sin pappa.

      Ändå, under kvällens gång, kunde inte Chloe låta bli att undra om det låg någonting i det Sally hade sagt. Danielle var inte den som gillade att klä upp sig, vara tyst, och stå inför folk. Danielle skulle tvingas komma ut ur sin komfortzon på bröllopet och Chloe hade själv funderat på hur det skulle gå med den saken.

      Med dessa oroliga tankar i huvudet påmindes hon återigen om de små flickorna som satt på yttertrappan så många år sedan, när likbåren bars ut från lägenheten. Hon kunde så enkelt minnas Danielles tomma ansiktsuttryck. Hon visste att någonting hade gått sönder inom henne i det ögonblicket. Att, i det ögonblicket, hade hon förlorat sin syster.

      Och hon misstänkte att Danielle aldrig någonsin skulle bli sig själv igen.

      KAPITEL FYRA

      Det regnade när Chloe anlände på brottsplatsen med sin instruktör, som ledde fältarbetet. Hon kände sig väldigt oviktig när hon klev ut ur bilen, ut i det lätta regnet. Eftersom hon var praktikant var hon tvungen att gå med sin instruktör och de andra praktikanterna. De fick inte vara med på några högprofilerade fall. Idag verkade det röra sig om ett typiskt hemmavåldsbrott. Och även om detaljerna inte lät speciellt magstarka eller brutala, så fick ordet hemmavåld henne att rysa.

      Hon hade, trots allt, hört det ordet en hel del efter att hennes mamma dog. Instruktören måste ha blivit informerad om hennes förflutna – insatt i vad som hade hänt med hennes föräldrar – men trots det hade han inte nämnt någonting СКАЧАТЬ