Grannen. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ till Boston där hon skulle bo i några år. Där blev hon nästan gravid med fel person, anhållen en eller ett par gånger, och fick sparken från flera jobb. Till slut hade hon flyttat tillbaka till Pinecrest, det var för några år sedan.

      Själv hade Chloe gått på högskolan i Philadelphia, träffat Steven, och nu studerade hon till att bli en FBI-agent. Hon hade några klasser kvar, men det hade varit en smidig övergång. Baltimore låg bara en halvtimme bort västerut med bil och krediterna hade överförts utan några problem.

      Det var som en skänk från ovan när Steven hade lyckats hitta ett jobb i Pinecrest. Trots att Chloe skämtade om att hon inte ville återvända till dit, så var det som om hon innerst inne alltid hade vetat att hon skulle komma tillbaka hit förr eller senare, även om hon kanske bara skulle stanna i några år. Det var lite löjligt, men hon kände att hon var skyldig sina morföräldrar det. När hon var yngre hade hon haft så bråttom att lämna Pinecrest, och det hade känts som att hennes morföräldrar hade tagit det lite personligt.

      Sedan hade det perfekta huset dykt upp och då blev Chloe alltmer förtjust i tanken på att bo i en mindre stad igen. Pinecrest var inte pyttelitet – det var ungefär trettiofem tusen invånare, vilket Chloe tyckte var en bra storlek.

      Dessutom skulle det bli spännande att träffa Danielle också.

      Men, först skulle de bli klara med flytten. Det lilla de ägde hade packats in i flyttbilen, som just nu stod parkerad på deras lilla uppfart. De hade kämpat med att tömma flyttbilen i två timmar nu, in och ut, fram och tillbaka, och kunde äntligen se väggen skymta bakom den sista raden av kartonger och sopsäckar.

      När Steven kom in med de sista kartongerna, började Chloe att packa upp. Det var surrealistiskt att tänka på att det här var saker från deras separata lägenheter, som nu skulle packas upp i deras nya gemensamma hem. Det var en härlig känsla. Hon tittade på sitt finger där förlovningsringen satt med ett belåtet leende.

      Hon var mitt uppe i uppackningen när det knackade på ytterdörren – den första dörrknacken i deras nya hem. Efter knacket kom det en ljus kvinnlig röst som sa: “Hallå?”

      Med förbryllad min, pausade Chloe det hon gjorde och gick fram till ytterdörren. Hon visste inte vad hon förväntade sig att se, men det var definitivt inte en person från det förflutna. Men det var precis vad som väntade på andra sidan dörren.

      “Chloe Fine?” frågade kvinnan.

      Det hade gått åtta år, men Chloe kände igen Kathleen Saunders utan några problem. De hade gått på gymnasiet tillsammans. Det var overkligt att se henne stå där utanför ytterdörren. Även om de inte hade varit bästa vänner på gymnasiet, hade de varit lite mer än ytliga bekanta. Det var så oväntat för Chloe att se en karaktär från det förflutna stå på tröskeln till vad som nu var hennes framtid, att det svajade till. För en sekund kände Chloe sig lite yr.

      “Kathleen?” sa hon frågande. “Vad fan gör du här?”

      “Bor här”, sa Kathleen med ett leende. Hon hade gått upp en hel del i vikt sedan gymnasiet, men hennes leende var exakt likadant.

      “Här?” frågade Chloe. “I det här området?”

      “Ja. Två hus bort, på höger sida. Jag kom precis tillbaka från min promenad med hunden och tänkte att det måste vara du. Eller ja, du eller din syster. Så jag gick fram till mannen som stod vid flyttbilen och han sa att jag skulle knacka på och hälsa. Är det din make?”

      “Fästman”, sa Chloe.

      “Jaha, hur liten är världen egentligen?” frågade hon. “Eller… snarare, hur liten är den här staden.”

      “Väldigt liten, antar jag”, sa Chloe.

      “Jag skulle gärna stanna och snacka lite, men jag måste faktiskt gå på ett kundmöte om en timme ungefär”, sa Kathleen. “Dessutom vill jag inte störa dig i uppackningen. Men du…. vi har kvartersfest på lördag. Jag ville vara den första att bjuda in dig personligen.”

      “Ok, tack. Det uppskattar jag.”

      “Förresten, lite snabbt bara… hur är det med Danielle? Jag vet att hon gick igenom lite grejer efter gymnasiet. Hörde ett rykte om att hon bor i Boston.”

      “Hon bodde i Boston”, sa Chloe. “Men hon kom faktiskt tillbaka hit till Pinecrest för några år sedan.”

      “Vad coolt”, sa Kathleen. “Du kanske kan bjuda in henne till kvartersfesten också, då? Det vore verkligen kul att snacka med er båda två igen!”

      “Detsamma”, sa Chloe.

      Hon tittade lite snabbt förbi Kathleen ner mot uppfarten och såg Steven bak i flyttbilen. Han ryckte på axlarna och grimaserade som för att säga: Förlåt!

      “Hursomhelst, det var jättekul att se dig”, sa Kathleen. “Hoppas vi ses på kvartersfesten. Om inte så vet du vart jag bor!”

      “Japp! Två hus bort, på höger sida.”

      Kathleen nickade och överraskade Chloe med en kram. Chloe besvarade kramen, men kände sig ganska säker på att Kathleen inte hade varit så generös med kramarna under gymnasietiden. Hon följde sin gamla (och nya, verkade det som) vän med blicken, som vinkade mot Steven och gick vidare ner på trottoaren.

      Steven kom tillbaka upp på trappstegen till verandan med de två sista kartongerna. Chloe tog tag i den översta kartongen och så fortsatte de in till vardagsrummet. Stället var en labyrint av kartonger, säckar och bagage.

      “Ledsen för det där”, sa Steven. “Jag visste inte om hon bara ville hälsa dig välkommen eller vad.”

      “Nej, det är lugnt. Det var skumt, men helt ok.”

      “Hon sa att hon var en kompis från gymnasiet?”

      “Ja. Och här bor vi nu, på samma gata med bara två hus emellan oss. Hon verkade väldigt rar, i alla fall. Hon bjöd in oss till en kvartersfest i helgen.”

      “Vad trevligt.”

      “Hon kände också Danielle under gymnasietiden. Jag tror att jag ska bjuda in henne till festen också.”

      Steven suckade och började öppnade en av kartongerna. “Chloe, vi har inte ens varit här i ett dygn. Kan vi inte vänta lite innan vi blandar in henne i vårt liv?”

      “Det ska vi också”, sa hon. “Festen är om tre dagar. Så, vi väntar i tre dagar.”

      “Du vet vad jag menar. Danielle har en tendens att komplicera saker i onödan.”

      Ja, Chloe visste vad han menade. Steven hade träffat Danielle fyra gånger och vid varje tillfälle hade det blivit fel – och ingen av dem drog sig för att påpeka det heller. Danielle hade en rad problem, och det gjorde det svårare att involvera henne i sociala situationer med människor de inte kände. Så hon antog att Steven hade rätt. Varför bjuda in henne till en kvartersfest där hon inte kände någon?

      Men svaret var självklart: För att hon är min syster. Hon har varit ensam och haft det svårt de senaste åren och även om det är drygt, så behöver СКАЧАТЬ