Grannen. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

      PROLOG

      Chloe satt på yttertrappan framför sitt hyreshus bredvid sin tvillingsyster, Danielle, och såg på när polisen ledde deras far ner för trappstegen och ut på gatan i handbojor.

      En storvuxen polis med rund mage stod framför Chloe och Danielle. Hans svarta hud glänste av svett i den heta sommarnatten.

      “Ni tjejer behöver inte se det här”, sa han.

      Chloe tyckte att det var löjligt av honom att säga så. Trots att hon bara var tio år gammal förstod hon att han försökte blockera sikten så att de inte skulle se när deras pappa leddes in i baksätet av en polisbil.

      Det var det minsta av hennes problem. Hon hade redan sett blodet längst ner på trappan. Hon hade sett blodstänket på det sista trappsteget och blodfläckarna på mattan som ledde in i vardagsrummet. Hon hade också sett kroppen. Den låg med ansiktet mot golvet. Hennes far hade verkligen försökt skymma sikten så att hon inte skulle se kroppen. Men det var för sent, synen av allt blod hade etsat sig fast på hornhinnorna.

      Det var det hon såg framför sig - inte den feta polisen som egentligen stod där. Det var allt hon kunde se.

      Chloe hörde polisdörren smälla igen. Hon visste att ljudet innebar att hennes pappa hade lämnat dem – det kändes som att han hade övergivit dem för evigt.

      “Hur mår ni, tjejer?” frågade polisen.

      Ingen av dem svarade. Chloe kunde fortfarande se allt blod längst ner på trappan framför sig, och hur det sjönk in i den blå mattan. Hon tittade snabbt på Danielle och såg att hennes syster stirrade på sina fötter. Hon blinkade inte. Chloe var ganska säker på att det var någonting som var fel på henne. Chloe tänkte på att Danielle hade sett mer av kroppen, kanske till och med det mörka stället allt blod verkade ha kommit ifrån.

      Den feta polisen vände sig plötsligt mot yttertrappan. Han flämtade till och väste: “Herregud, kan ni inte vänta? Flickorna sitter här nere... “

      Bakom polisen kom de fram med det plasttäckta liket på en bår och gick ner för trappan. Det var kroppen. Den som hade läckt allt det mörka röda blodet ut på mattan.

      Deras mamma.

      “Tjejer?” sa polisen frågande. “Är det någon av er som vill prata med mig?”

      Men Chloe ville inte prata.

      En stund senare dök det upp en välbekant bil bakom en av de återstående polisbilarna. Den feta polisen hade slutat försöka få dem att prata och Chloe kände på sig att han bara var där för att de inte skulle känna sig ensamma.

      Där hon satt vid sidan av Chloe, sa Danielle sitt första ord sedan de hade blivit utforslade till yttertrappan.

      “Mormor”, sade Danielle.

      Den välbekanta bilen tillhörde deras mormor. Hon kastade sig ut ur bilen. Chloe såg att hon grät.

      Hon kände en tår glida ner för ansiktet, men det kändes inte som att hon grät. Det kändes mer som att någonting hade gått sönder inuti.

      “Er mormor är här”, sa polisen. Han lät lättad, glad att bli av med dem.

      “Flickor”, var det enda ordet hennes mormor fick ur sig när hon kom upp för trappan. Sedan brast hon i gråt och omfamnade tafatt sina barnbarn.

      Konstigt nog var kramen det enda som Chloe skulle komma ihåg.

      Synen av blodet skulle nästan glömmas bort. Minnet av den feta polismannen bleknade redan efter ett par veckor, liksom den surrealistiska synen av handbojorna.

      Men för resten av sitt liv skulle Chloe komma ihåg den tafatta kramen.

      Och känslan av att någonting djupt inom henne brast, och sedan gick sönder helt. Hade hennes pappa verkligen dödat hennes mamma?