Grannens Lögn. Блейк Пирс

Чтение книги онлайн.

СКАЧАТЬ bordet i samband med uppståndelsen. Den mörka vätskan hade blandats med vad som uppenbarligen var torkat blod, på den ljusa, lurviga heltäckningsmattan som löpte hela vägen fram till köket. Blodet hade också stänkt på väggarna. Det fanns också lite blod på linoleumgolvet i köket.

      “Hur ska vi dela upp det här?” frågade Rhodes.

      “Jag vet inte. Om det var skottlossning är det stor chans att en kula fastnade i väggen eller golvet. Och med tanke på hur rörigt det är här inne, var det inte fråga om en vanlig vapenstrid. Det uppstod en kamp. Och det pekar på att det också finns avtryck här inne.”

      Rhodes nickade. “Vi behöver också ta reda på hur mördaren kom in. Såg du ytterdörren? Inga tecken på inbrott. Det betyder att en av familjemedlemmarna släppte in honom - kanske någon de kände väl och litade på.”

      Chloe höll med och blev imponerad av Rhodes, som redan hade noterat ytterdörren på vägen in.

      “Om du går ut och ser om du kan hitta några tecken på inbrott”, sa Rhodes, “Så ska jag se om jag kan finna några ledtrådar gällande vilken typ av vapen som användes här... kulfragment eller något sådant.”

      Chloe nickade instämmande men märkte redan att Rhodes gjorde sitt bästa för att positionera sig själv som ledare. Men Chloe tog det med en klackspark. Baserat på vad Palace hade sagt - och det faktum att fallet hade blivit tilldelat två rykande färska agenter med översikt av en Biträdande Direktör - visste hon att det var ett litet uppdrag. Så, om Rhodes redan började med något maktspel, var det ingenting att haka upp sig på. Inte ännu, i alla fall.

      Chloe gick ut igen och tänkte igenom scenariot. Om mördaren var någon som familjen kände, varför uppstod det tumult? Om mördaren hade använt en pistol, och fyrat av tre skott efter varandra, då hade det inte blivit mycket tid över för någon kamp. Men hon kunde inte se några tecken på inbrott på dörren. Det var därför troligt att mördaren hade brutit sig in på något annat sätt, snarare än att han hade blivit insläppt. Men om det inte var ytterdörren, vart var det då?

      Hon gick sakta runt byggnaden och insåg att det var lite överdrivet att kalla det för en lägenhetsbyggnad. Hon blev mer och mer övertygad om att det var någon typ av kommunal byggnad för människor i nöd. Det här var den yttersta byggnaden och den låg intill tre identiska byggnader. Mellan varje byggnad fanns det en gräsplätt, som bestod mestadels av dött gräs.

      Hon hittade ingenting på den vänstra sidan. Där var det så gott som tomt, förutom en liten gasbehållare och en trasig tapp med en oanvändbar slang. Men när hon gick till baksidan såg hon ett flertal möjligheter. Först fanns det tre fönster. Ett i köket och två i sovrummen. Det fanns också en stege i betong som ledde upp till bakdörren. Hon testade dörren och den visade sig var olåst. Den ledde in till ett väldigt litet område, som verkade ha använts som en liten hall. Ett par skitiga skor stod på golvet och en sliten, smutsig ytterjacka hängde på en krok på väggen. Hon kollade dörren och karmen och såg att det var intakt. Hon kunde inte se några tecken på att någon hade försökt bryta sig in.

      Hon gick tillbaka och kollade på varje fönster, för att se om hon kunde hitta något, och det gjorde hon. På det tredje fönstret, in till det största sovrummet, saknades det två små träbitar från fönsterkarmen. Det var gjort utan finess, som om det var kantstött. Den ena biten saknades från den nedersta delen av karmen, precis över fönsterbrädet. Den andra skadan var gjord längs upp på den nedersta delen av karmen. Vad som än hade orsakat skadorna hade också fått fönsterglaset att spricka, men det hade inte varit hårt nog för att krossa glaset.

      Hon ville inte röra någonting utifall det fanns några fingeravtryck. Men när hon ställde sig på tårna kunde hon se att skadan hade gjort att man nu kunde öppna låset från utsidan.

      Hon gick tillbaka in genom bakdörren och gick in till det största sovrummet. Det fanns inga tydliga indikationer på att någon hade klivit in genom fönstret. Men hon visste att det kunde vara lättare att se när man hade dammat av stället.

      “Vad gör du?”

      Hon vände sig om och såg att Rhodes stod i dörröppningen till sovrummet. Hon såg skeptisk ut när hon studerade Chloe.

      “Det här fönstret har manipulerats från utsidan”, sa Chloe. “Vi måste damma av för avtryck.”

      “Har du handskar?” frågade Rhodes.

      “Nej”, sa Chloe. Det var ironiskt; om hon hade varit ute med den Kriminaltekniska Expertgruppen, som hade varit den ursprungliga planen, då hade hon haft dem på sig. Men eftersom Johnson hade flyttat över henne till ett nytt departement igår, hade hon inte haft tankarna på att ta med sig några bevis-relaterade grejer.

      “Jag har några i bilen”, sa hon. Sedan kastade hon över en nyckelknippa till Chloe och såg irriterad ut. “I handskfacket. Och var snäll och lås när du är klar.”

      Chloe muttrade ett tyst “Tack” när hon gick förbi Rhodes på vägen ut. Hon undrade varför Rhodes hade handskar med sig i bilen. Som hon, Chloe, hade förstått det, skulle byrån förse alla agenter med de lämpliga materialen och all utrustning som behövdes för varje fall. Hade Rhodes blivit tilldelad förnödenheter? Hade hennes sena tillskott till GVG redan fått henne att se dum ut?

      Hon gick ut och hittade en box med latexhandskar i Rhodes handskfack. Där fanns det också ett bevis-kit, som hon också tog med sig. Det var bara ett litet kit för nödsituationer, men det var bättre än ingenting alls. Och även om det visade att Rhodes var förberedd, så var det också ett tecken på att hon inte hade några planer på att göra Chloe någon tjänst. Varför hålla det hemligt att hon hade handskar och ett nöd-kit i handskfacket, om hon inte hade planerat att behålla det för sig själv?

      Fast besluten att inte haka upp sig på sådana detaljer, tog Chloe på sig handskarna på vägen tillbaka till huset. När hon gick förbi Rhodes igen gav Chloe henne bevis-kittet. “Tänkte att vi kan komma att behöva det här, också.”

      Rhodes såg sammanbitet på Chloe när hon gick tillbaka till fönstret. Hon kollade området med skadorna och såg att hon hade haft rätt; nu behövde man bara trycka till utifrån för att få upp fönstret.

      “Agent Fine?” sa Rhodes.

      “Ja?”

      “Jag vet att vi inte känner varandra, så jag ska säga det här så artigt som jag kan: Kan du vara snäll och vara lite jävla försiktig?”

      Chloe vände sig tillbaka mot Rhodes och såg på henne med en utmanande blick. “Ursäkta mig?”

      “Kolla på mattan under dina fötter, för guds skull!”

      Chloe vände blicken neråt och kunde känna att hennes hjärta sjönk. Det fanns ett fotavtryck där, som var ofullständigt, men man kunde se den översta halvan väldigt tydligt. Det var gjort av vad som såg ut att vara en blandning av damm och gyttja.

      Och hon hade klivit i det.

      Skit också…

      Hon tog ett snabbt steg bakåt. Rhodes gick fram och ställde sig på knät för att undersöka fotavtrycket. “Förhoppningsvis förstörde du det inte så pass att vi inte kan använda det”, spottade hon ur sig.

      Chloe höll sin replik СКАЧАТЬ